Jag såg "Tjenare Kungen" ikväll. Axelvaddar, kajal, svart hår, Alphaville, Ebba Grön, Lustans lakejer...Jag gillade filmen och jag gillade filmens Abra. Lika mycket som jag gillar andra yngre vuxna som brinner för sin sak. Som har ett driv och vill förändra. Punken skrek. Kanske för att höras, när "klokvuxna" människor trodde att de kunde och visste bäst.Hur många yngre människor måste inte skrika för att alla vuxna ska lyssna? Hur många yngre människor blir inte skrattade åt, klappade på huvudet eller missförstådda, när de egentligen vill säga: LYSSNA PÅ MIG?!
Jag tror att jag fortfarande har en Abra inom mig. En svarthårig tjej som reagerar på hela etablissementet. Som ser orättvisor. I sin frustration blir hon lätt missförstådd då hon skriker för högt.
Jag möter många kloka yngre människor som har något att säga. Och jag lyssnar. OK att allt kan vara svart eller vitt när man är ung, hellre det än den grå massan som aldrig vågar stå för vad de tycker. Eller som inte bryr sig. De som först och främst ser till att de har sitt "på det torra". Som ser på Aktuellt, kommenterar med ett Det är för jävligt och sen gäspar djupt och skakar av sig eländet med att gå ut för att putsa på bilen, ansa rabatterna eller något annat som stillar deras upprörda själar.
Jag saknar punkskriken. De ekade längs husväggarna och fick oss att vakna till liv för en stund. Som medelålders har mina skrik fastnat i strupen, men de finns där. Inom mig kommer jag alltid att vara en Abra.
Nu i en mer sofistikerad form.
16 kommentarer:
Missade filmen men tror att jag kan instämma i ditt utrop :-)
Madicken: Härligt!
Den skulle jag vilja se. 80 talet har en särskild plats i mitt hjärta, men punkare var jag aldrig:-) De var inte så många häruppe som jag minns det. Men några släktingar till mig startade ett punkband( de bodde inte här)Däremot Ebba Grön lyssnade man ju på.
Etablissemang finns ju i alla sammanhang, ibland som något ogenomträngligt som hindrar andra människor och andra synsätt att komma till tals. Ibland kan det kännas som att det inte går att rå på. Som i sammanhang när det alltid är samma mäniskor som kommer till tals och man inte lyssnar på några andra än en viss krets. Säkert är det otroligt jobbigt att vara ung och ingen lyssnar, ibland kan man i vissa sammanhang få en liknande känsla även som äldre...
Jag har tyvärr missat punken...flickorna kan ha spelat Ebba Grön, jag känner igen det, men är ganska bortkommen på det området.
Annars håller jag med dig om att vuxna borde lyssna mer på de unga, de har faktiskt rätt till en åsikt och att bli hörda.
Det är någt som måste föräldrar måste börja med tidigt med sina barn. Lyssna på dem. Barn som får göra sin stämma hörd, lär sig själva att lyssna.
Jämtlandstösen: Nej jag var inte heller punkare, det var det årtionde jag blev mamma till tre barn. Men min själ fanns med på ett hörn. Just detta med vissa kretsar finns, som du säger, överallt. Och visst kan man uppleva detta även som äldre. Att inte bli lyssnad till är förödmjukande, oavsett ålder. Men barn och ungdomar blir oftare överkörda kan jag ibland känna.
Marskatten: Ja det tror jag också, att man blir mer ödmjuk som äldre om man fått lära sig att någon lyssnar och tar mig på allvar.
*pling* ett litet inlägg ...
Cecilia:Va?!
Den filmen skulle jag vilja se. Inte för att jag skulle gilla musiken. Punk har aldrig legat för mig, mer för budskapet och det du skriver om här. Blir nyfiken...
Jag har inte sett filmen - och har nog helt andra skrik inom mig...
Förresten - Kan du som känner Blyger, meddela att det inte går att skriva i hennes blogg... det står nåt om nytt system och uppgradering...
Annika: Ja oavsett om man gillar punk eller ej var filmen bra. Ett klart budskap om hur vi vuxna ofta "talar över huvudet" på våra ungdomar.
Bloggblad: Ja vi har nog alla våra egna skrik:-)
Ska göra det. Kanhända hon läser här också.
Eller menade du att jag skulle lägga länken här istället?
Njae, inte ens det vill jag.
Cecilia: Ursäkta, jag är fullständigt förvirrad!! evagrelsson@hotmail.com
Jag såg filmen när det begav sig på bio och skrattade högt då den kändes väldigt träffsäker både i stil och berättelse.
Måste även hålla med dig i din personliga analys; det är alltför många som är nöjda med livet "enbart" för att de är mätta - samma människor som säger "Det är för hemskt det som händer i Tibe, men..." usch så fegt!
DMH: "Man är sig själv närmast" är ett motto som många håller fast vid - krampaktigt. Samtidigt har de väldigt lätt att tycka men det stannar oftast vid just det.
såg den filmen förut och vilken nostalgi den väckte, om inte annat...
Leopardia:Visst är det härligt med lite nostalgi mellanåt?
Skicka en kommentar