- Tänk att nu har han blivit lämnad igen, stackarn!
- Ja jag kan inte förstå varför kvinnorna lämnar honom? Han är ju så snygg och så trevlig och fin utbildning med hög lön.
- Ja tänka sig. En intelligent man som han. Hur kan dom? Kvinnorna? Han är så ledesen nu stackarn, jag pratade med honom häromdagen. Helt ur fattningen han var ju så kär i henne. Jag sa att han får höra av sig så ofta han vill, han behöver ju tröst nu.
- En sån trevlig karl ska dom vara rädda om, kvinnorna. Det är ju för bedrövligt att bara lämna så där!
Vad dom inte vet, de människor som samtalar på detta vis, är hur hårt slagen tog. Hur rädslan för nya slag och psykisk misshandel äntligen har gjort att kvinnorna tagit mod till sig och flytt. Flytt från det helvete de levt i under ett antal år.
Dessa charmerande män i samhällets toppskikt, finns det någon som tror på vad som berättas om dem, om hemligheten briserar? Eller tror man att kvinnan överdriver, kanske rent av hittar på? Och varför pratar vi inte om detta, vi som vet att det sker? Varför vågar vi inte utelämna en man som gör kvinnors liv till ett helvete här på jorden? Kanske för att vi bara har hört, inte har påtagliga bevis. Man vill ju inte gå omkring och "snacka skit".
Och varför är det så synd om honom? Som blir lämnad igen och igen och....förstår vi inte att något är fel när människor aldrig klarar av relationer till andra, när det ständigt går snett? Han behöver hjälp, helt klart. Men hur ger man hjälp till en människa som inte förstår att han gjort något fel? När såren sitter så djupt inom honom att de är svåra att nå?
Vissa blir lämnade igen och igen och .. trots att de är snygga, trevliga, verbala, intelligenta, charmiga, you name it. Vi kanske behöver få upp ögonen för att allt är inte som vi vill tro. Och att även om vi har ett "lyckat yttre" i andras ögon, kanske det är ett rent helvete under ytan.
Egentligen vet vi ingenting om vad som försigår inom en annan människa.
Men vi kan ana.
18 kommentarer:
Jag tänker på döttrarnas gammel-farmor som alltid gillade mig för "Han är ju så snäll mot alla och bra med barnen"...men, ingen kan veta vad som händer i hemmets "lugna" vrå?
Nej, man gör sig bara en björntjänst ifall man dömer folk efter utseende och stil - det finns så mycket annat som möjligtvis kan visa på oegentligheter.
BRA blogginlägg!!
Samuel: Nej det finns nog mkt som döljer sig bakom ytan hos många. Vi har så lätt att "se upp" till vissa människor och har svårt att tro att just de kan bete sig svinigt åt.
Så BRA att du lyfter detta!!!!!!!
Blyger: När det blir tydligt utifrån händelser i ens närhet, då känns det tvunget. Vi måste våga prata om detta!
Verkligen!!!!
Usch ja...den man minst anar kan det vara. Behöver inte alltid vara karlar heller.
Det kan även vara alkohol (som sköts väl så ingen utåt ser). Det har jag i ett nära led. Där grannarna tror att karln ifråga är en riktig svärmorsdröm. Han lagar mat...fixar och donar med barnen och deras vänner...gör det trevligt hemma när det ska komma folk. Vad dom som kommer inte vet är att det göms flaskor. Kvinnan som bor tillsammans med honom går nu i valet och kvalet hur hon ska göra. Hon har gett honom så många chanser...och nu är antagligen måttet rågat. Jag känner så för henne...för hon står mig nära. Hon föddes 1,5 timme innan min 18 årsdag och blev som en lillasyster till mig.
Jättebra inlägg, Eva. Bra som sagt att ngn skriver om det.
Nej, man vet inte mkt om personer som man tror sig känna bra. Vad ser man? Bara den yttersta toppen av ett jättelikt isberg.
Vi måste absolut våga prata mer om detta...Öppna upp hela ämnet.
Det konstiga är att när man tar bladet från munnen, då händer det inget! Allt går vidare som om inget hänt.
Ingen pratar med vederbörande om det som varit, eller med de nya kvinnor som passerar genom hans liv. Ingen ifrågasätter lämpligheten i att inneha förtroendeuppdrag av olika slag.
Jag menar inte att mannen i fråga ska frysas ut för det blir inget bättre av, men något borde väl hända?
Blyger: Just go on!
Gunnel: Nej det behöver inte vara män men oftast är det så. Ja den dolda alkoholismen ställer också till många problem. Ja även den ickedolda förstås!
Annika: Ja det finns alltför många isbergstoppar i vårt samhälle. En rädsla över att visa sina svagheter kanske?
Ingela: Exakt. Det är som om man läcker locket på. om det är för att skydda personen så tycker jag det är en mkt dålig strategi.
Ja Eva, vad ska man säga...du har läst min blogg...
Idag fick vi ytterligare bevis: lärarna på barnen skola tycker "så synd" om honom, han som har blivit lämnad, stackaren, som är så duktig och sliter så...
Jag har inte ord för den vrede som kokar inom mig - måste akta mig för att inte vräka ur mig sådant jag får ångra. Men det är inga vackra tankar som bubblar inombords, det kan jag lova.
Marskatten: Men åh så frustrerande, jag förstår verkligen dina känslor - de är berättigade!! Ja märkligt att jag skrev om detta och sen såg vad du hade skrivit. Varm tanke till dig och familjen! Låt det koka - det måste få göra det!
Ett så viktigt inlägg!
Det är så mycket lättare att tro det bästa om människor, att blunda för sanningen och att sedan lägga locket på och låtsas som ingenting när man väl vet...
Det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt! Att markera avståndstagande från handling utan att överge personen. Att få andra att förstå att allt inte står rätt till under den fina ytan. Speciellt när man inte har konkreta bevis...
På bussen hem från storstan i går, satt jag bredvid en kvinna från min ungdomsstad. Vi småpratade lite och hon kände alla mina gamla lärare och kompisar, och jag frågade förstås om min första stora kärlek, som jag bara hört ryktas att det gick illa för. Och hon visste.... mer än jag egentligen ville veta. Hustrumisshandel, psykisk tortyr av barnen, knark, sprit, fängelse - och till sist en överdos.
Jag skickar en tacksamhetens tanke till mamma som skickade mig utomlands för att glömma honom.... hon såg nåt obehagligt hos honom som jag inte ville se.
Men samtidigt gjorde det ont i hjärtat att höra det här... som förstås finns lite överallt.
Och i dag har jag varit gift i 33 år med den bästa människa jag kan tänka mig.
Mossfol: Nej det är just det, man har inte konkreta bevis men ändå vet man, svårt utan att verka som om man vill skvallra. Det är inte det det handlar om.
Bloggblad: tack för att du delar med dig av dina minnen. Vilken tur att din mamma kände på sig, svårt att känna in själv när man är förälskad. GRATTIS på bröllopsdagen!!
Jo, så kan det verkligen vara!
Och det förunderliga är att det oftast är männen som får all sympati ..,jag fattar det inte ..., och människor undrar varför kvinnan inte blev kvar?
Elisabet: Tyvärr tror jag att det fortfarande kan vara så att det är männen som är mest trovärdiga i människors ögon. Kan även bero på att de misshandlade kvinnorna är så skambelgda att de inte vågar berätta.
Du har alldeles rätt - allt sådant här måste fram i ljuset! Det man vet måste man berätta. Det är ohyggligt svårt, men det finns ingen anledning att skydda människor som skadar andra. Man gör inte någon någon tjänst.
Och det är obegripligt att männen får den mesta sympatin. Det är som om folk tycker att män inte har ansvar för sitt beteende - det har på något underligt sätt kvinnorna runt dem...
Hur många har jag inte härt som sagt: "Pappa slog mig, men det är mamma jag är mest arg på"? Jag förstår besvikelsen om mamma inte skyddat, men mest arg...?
ab: Nej så länge männen skyddas kan de fortsätta att skada. Och om fler visade civilkurage när misshandel finns i ens omgivning skulle männens trovärdighet minska. Vi måste våga se och berätta om vad som sker.
Skicka en kommentar