tisdag, januari 29, 2008

Vi människor är utbytbara, ibland nästan som en färskvara med bäst-före-datum. Ibland har vi lång hållbarhet. Vi kan liknas vid bilar, som efter ett antal år inte längre känns roliga att köra, eller har blivit för gamla, de kanske även drar för mycket energi och det blir dyrt och jobbigt. Då byter vi till en snabbare, fräschare modell, som känns roligare att köra.

Vi människor är utbytbara. Ibland likt en leksak som barnet har tröttnat på eller vuxit ifrån. Föremålet ställs undan i ett hörn, för att sedan glömmas bort. Man minns leksaken som något glädjefyllt men som man inte längre har någon nytta av.

Vi människor är utbytbara, likt en julgran som slängs vid tjugodag Knut. Granen var vacker en tid och fyllde sin funktion, nu känns den mest vara i vägen, den blir av med sin praktfulla klädsel och slängs ut.

Vi människor är utbytbara, en förbrukningsvara som inte är aktuell längre.

Slit och släng.

Men trots att vi är utbytbara kvarstår frågan: Hur känns det i ett levande hjärta att bli....

utbytt?

7 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Elisabet. sa...

När jag efter 34 år tillsammans med han som då var min man, valde att bli ensamseglare på livets stora hav, så uttryckte han det så att .., det var som att ha blivit slängd på soptippen.

Kasserad.

Förbrukad.

Ratad.

Just då tänkte jag inte särskilt mycket på hans känslor.

Efteråt, har jag tänkt desto mer.

Hur man river sönder och drar upp hela livet, så där som man råkar få med sig tråden till stickningen när man reser sig upp och så repas allt upp.

Och jag inbillar mig att i dagens samhälle .., så är vi än mer förbrukningsvara än någonsin tidigare i historien.

Lena sa...

Just den frågan sliter min yngsta nyss hemflyttade dotter med. jag våndas med henne, men kan just inte göra så mycket mer än att finnas där.

Jag tänker nog allra mest på att vi ofta tror att vi är tydliga och talar om vad vi tycker och känner, när vi i själva verket är rätt så otydliga för att vi inte vill såra.

Evas blogg sa...

Gunnel: Ditt svar hör egentligen till förra inlägget, som jag raderade "på Plats".

Elisabet: Jag tror också det, att det är mer nu. Konsumtionssamhället kanske gör oss sådana. Vi tar vad vi behöver för stunden, ett egotänkande.

Panter: Ja så är det, något jag ibland brottas med. Istället för att säga ifrån klart och tydligt väntar jag tills det "går för långt".

Jämtlandstösen sa...

Ja, kanske är det så att vi är mer förbrukningsvara nu än tidigare generationer. Det här med att vi ses som utbytbara kan leda till att man inte vågar på allvar fästa sig vid någon, relationer blir ytligare, man vill gardera sig mot smärta.
Visst är vi utbytbara i vissa avseenden, tex på arbetet, det ska vi ha klart för oss att där är vi utbytbara och ingen är oersättlig. Men i livets djupaste relationer är vi inte det, tex skulle jag ju aldrig kunna byta ut min mamma tex eller min dotter, de är oersättliga.

Anonym sa...

Jag tog bort min kommentar...den såg lite lustig ut till det här inlägget :O)

Du har gett bra jämförelser...men hos dom finns inga känslor (mer än hos ägarna då förstås). Helt klart måste det kännas att bli ratad och "slängd" eller att inte längre känna sig behövd.
Jag tror att det även kan röra personer som går i pension...som har arbetat hela sitt liv och skulle vilja arbeta några år till. Säkert kan dom få dom här känslorna inom sig. Fast jag hör nog inte dit.. :O)

Evas blogg sa...

Jämtlandstösen: Jag tror att detta följer med vår tid, snabbt tempo, "snabba affärer"....kanske lika med vissa relationer, man byter lite utifrån hur det stämmer med ens liv. Och jag håller med, då finns även rädslan över att inte våga släppa någon alltför nära, det gör ont när relationen sedan kanske tar slut. Men visst är det olika utifrån situation, kanske bra i vissa lägen att man byts ut, eller låter sig göra det.

Gunnel: Ja och hos sjukskrivna. Att inte vara behövs och "med i leken" är så jobbigt.