tisdag, december 18, 2007

Idag har jag städat köket. Jag tänker så bra när jag städar, som om tankarna blir klara och rena. När jag stod och torkade fläktkåpan kom minnet av julen när jag var 24 år. Varför det var just det minnet som kom till mig kanske beror på att vår 24-åring är hemma just nu. Jag ser hennes rastlöshet, hör hennes funderingar över framtiden, tankar som kretsar kring det egna livet och som tar upp hela tillvaron. Julen kan komma och gå, utan större arrangemang, det finns ett liv efter jul.

Minnet av mig själv som 24 år kom som sagt till mig. Likheten med vår äldsta är slående. Jag kom hem till mina föräldrar dagen före julafton. Flyget från Umeå var försenat och jag var trött och grinig när jag äntligen anlände till föräldrahuset. Såg jag allt som mamma fixat och donat med inför jul? Pyntet, granen, det välstädade huset? Nej, jag gjorde inte det. Jag var så inne i mitt eget. Såg jag hennes omsorg kring att vi skulle ha en trevlig jul tillsammans? Nej, jag tyckte antagligen bara att det var jobbigt med alla frågor.

Jag drog mig undan in i mitt rum, min bror i ett annat. Jag läste böcker och fick maten serverad. På julaftons förmiddag gick jag en lång promenad, minns att det var en kall dag men otroligt vacker. Jag hade min nya systemkamera med mig, korten jag tog den julaftonen finns fortfarande kvar. Vackra bilder med rimfrost och solglitter.

Det var en julhelg med mycket mat, om jag försökte göra något för att underlätta för mamma (som gjorde allt) kommer jag inte ihåg. Säkert hjälpte jag till med något medan männen i huset satt och samtalade. Men det yttersta ansvaret låg på min mamma. Det var så självklart, både för henne och för oss andra. Kan man skylla någon för det? Nej, jag tycker inte det. Gängse normer och värderingar följdes, utan ifrågasättande.

På annandagen återvände jag till Umeå, för att sedan resa vidare till St Petersburg. "Ska du redan åka?", minns jag att mamma sa, med tårfyllda ögon. Med 24-åringens kaxighet berättade jag om resan som låg framför mig. Och jag reste, en förvirrad tjej uppfylld av det egna jaget med alla dess möjligheter.

Och det dröjde många år innan jag kunde förnimma känslan som min mamma bar på, just den julen. Att vilja det goda, som kanske inte alltid uppskattas. Att vilja omsorg, som kan kännas kvävande för en ung människa så fylld av sitt eget.

Nu när jag själv har utflugna barn kan jag själv känna återvändandets glädje men jag måste gå varligt fram. Unga människor, mitt i livets alla möjligheter och frustrationer, behöver hanteras varsamt.

Men, det behöver även mammor göras.

Det förstår jag nu.

20 kommentarer:

Madicken sa...

När jag var 24 hade jag själv två barn och pyntade, kokade, bakade och pysslade som en galning - DET gör jag inte numera, bara lite ;-)

Evas blogg sa...

Madicken: Där ser man, hur olika våra liv sett ut vid 24 år. För mig var tanken på både barn och julpyntande mkt avlägsen

Gunnel sa...

Jag hade som du ingen egen familj när jag var 24 år. Livet lekte och jag stormtrivdes för det mesta. Men jag känner så väl igen beskrivningen att vi inte såg hur mycket omsorg våra mödrar hade om oss. Jag vet att jag tyckte att jag var himla snäll om jag ställde mig och tog hand om disken. Jag kunde även koka en och annan kopp kaffe. Men se...hon sådde ett frö, antagligen omedvetet, eftersom det är jag som drar tyngsta lasset nu. Inte kräver jag heller av de mina att dom ska hjälpa till men jag kan redan nu se på vår äldsta att oj vad hon pyntar och gör fint hemma hos sig. Det är kul...mönstrena går igen. Min tid kommer.....efter jul :O)
Fast det här med att julstäda...här blir det bara en vanlig veckostädning. Inte värt att ta ut sig inte :O)

Gunnel sa...

Eva, jag glömde att berätta att idag har vi sån där tjock härlig rimfrost ute som du visade på dina helgbilder. Ja du har rätt...jag njöt i fulla drag på hundpromenaden

Evas blogg sa...

Gunnel: Ja det verkar som om våra mödrar sådde små frön:-). Eftersom jag inte har jobbat heltid sedan barnen föddes är det jag som haft mest tid med allt som har med hemmet. Kanske har jag också gjort för mycket och inte delegerat ut. Samtidigt tycker jag det är så roligt. Svår ekvation detta!! Men du, idag har vi plusgrader och allt slaskar bort!!! Det var ju inte så här det skulle bli! Men roligt för er att ni också får lite juligt väder.

Evas blogg sa...

Gunnel: P.S Jag glömde ju att jag pluggade heltid under tre år när barnen var små. Det gick ju bra de jularna också :-).

Lilla B sa...

Så underbart träffande beskrivet! Just precis så var det. Och är.

Jämtlandstösen sa...

Ja, numera tänker jag mycket på allt min mamma gjort för mig och gör fortfarande. Det kom mer intensivt sedan jag tillslut fick ett eget barn. Jag fick ett annat perspektiv genom det, det känner jag tydligt.

Ingela sa...

Eva, det där stycket borde publiceras överallt och rulla i TV-rutan när det inte är några program.

Evas blogg sa...

Lilla b: Tack. Ja så var och så är det och fortsätter ofta, generation efter generation. Även om vi kanske inte inser det förrän vi själva blir föräldrar.

Jämtlandstösen: Ja så var det för mig också, kanske inte till en början, tror det är mer på senare år.

Ingela: Tycker du det? Tack ska du ha!

Annika sa...

Vad fint du skrivit här. Verkligen! Det är nog sant som du säger. Alla ska hanteras varsamt, både mammor och barn. Mer förståelse behövs nog från bägge håll många gånger.
Det året jag var 24 var jag Au-pair i USA och firade min allra första jul utan min älskade familj. Jag hade redan träffat Peter, men visste inte att jag skulle bli kvar i landet då.

UllaMona sa...

Julen när jag var 24 år minns jag mycket väl, första julen som jag inte tillbringade hemma hos mina föräldrar. Jag jobbade hela julen på Beckomberga sjukhus i Stockholm.Jag var inställd på att inte kunna åka hem så det kändes inte så jobbigt...men min far tyckte att det var jättejobbigt att inte dottern kom hem...

Evas blogg sa...

Annika: Ja varsamhet behövs, men det är inte alltid man orkar eller inser det. Beror kanske en del på omständigheterna. Oj så långt hemifrån du var. Hur kändes det? Och tänk att du blev kvar!!

Ullamona: Det kanske blir jobbigare för dem som är hemma. Som min mamma den gången, hon ville ju ha mig hemma längre, det var ju inte så ofta vi sågs. Men inte hade jag tid med det, 24 år och massor av roliga saker på gång.

Bloggblad sa...

Julen då jag var 24 år höll vi på att planera bröllop för fullt - och lysningskaffe hos bådas föräldrar... och jag hade gått ut lärarhögskolan till jul, och morsan gick i pension.

Jag var punktvis ambitiös och kunde få ryck att jag skulle baka och så, men mest var det morsan som styrde och ställde. Vid den tiden var hon inte så trött, värre var det när jag var barn och hon och farsan var frälsisofficerare och vi hade huset fullt av främmande i stort sett dagligen.

Min familj "hjälper till" på kommando. Inga egna initiativ där - mer än att de klär granen utan mig. (Tack för det!)

Och så värmer maken glöggen... utan att jag behöver säga till... en får va' gla' åt det lilla!

Evas blogg sa...

Bloggblad: Haha, ja det har du rätt i. Låter fint med maken som fixar glöggen :-). och tänk att du var på väg att gifta dig vid den tiden.

En liten tant sa...

Mmm, vilken fin betraktelse. Kände igen mig i allt. Tack för att jag fick avsluta kvällen med detta tänkvärd.


http://tant.webblogg.se/

Vonkis sa...

Oj, där fick jag något att tänka på...

Evas blogg sa...

En liten tant: Men så roligt att du tycker det! Tack.

Vonkis: :-)

Elisabet sa...

Tjugofyra år .. då var jag tvåbarnsmamma - flickor på 6 och 2 år - vi hade precis flyttat hem till Västerbotten efter fem år i Sthlm.
Och jag gjorde precis som du .., det gjorde vi alla tre döttrar ..mamma sprang som en piga medan vi satt i soffan med pappa och spelade spel .., helt otänkbart var det ju att han skulle göra nånting.
Inte förrän han blev pensionär såg jag honom diska!
Jag har aldrig sett honom dammsuga eller renbädda .., aldrig hänga ut tvätt ..-)

Men så var det ju då.
Det är som du säger.

Och jag tycker inte att man sår frön .. jag tycker tvärtom.
Barn gör ofta tvärtom till en början.

Nicoline på Fädernegården sa...

Så tänkvärda ord jag läser hos dig.
När jag var 24 år hade jag just bildat familj och hade en liten son. Jag ser också min mamma, som jag förlorat i dagarna,framför mig pysslande i sitt kök. Ju äldre jag blev ju mer förstod jag min mamma och vad hon gjorde med det förutsättningar som fanns för kvinnor då. Jag brukar jämföra hur jag själv lever idag med hur kvinnor förr levde. Jag är så tacksam för den förebild hon var och vad hon lärde mig.