I måndags skrev jag en ny kursuppgift, den handlade om gemenskap kring att arbeta mot det ökande lidandet och ondskan i världen. En svår uppgift. Är den möjlig?
Något som vi kan börja med att göra, är att se till våra likheter, inte våra olikheter. Oavsett religiös, politisk och kulturell tillhörighet tror jag att vi har många liknande värdegrunder när de gäller etiska frågor. Dialog kring detta kan vara en god början till att hitta beröringspunkter till varandra.
Igår skrev Fadime Falk i Kyrkans tidning:
I en globaliserad värld där konflikter frodas och en maktkamp pågår om vilken livsstil och vilka värderingar som ska få gälla, är det uppenbart att dialog är det mäktigaste vapen mot dessa konflikter. Dialog är en arena där kollektivt lärande kan äga rum och bli en god grund för fredliga relationer.
Tänk om vi kunde släppa på vår prestige och ge andra utrymme i vår lilla värld. Tänk om vi vågade släppa rädslan på det okända och vågade möta andra, som inte tänker som vi själva. Tänk om vi vågade se att vi ALLA tillsammans skulle kunna göra så mycket för att hjälpa vår värld.
Är jag naiv om jag tror att det skulle kunna gå?
4 kommentarer:
Jag tycker inte du är naiv. Vilken underbar värld vi skulle kunna få. Vi har mycket att lära av andra människor och dom av oss.
Jag tror det är svårt, naturligtvis, för det finns så många starka krafter som kan sabotera när man försöker dialog och förståelse. Men jag tror på att börja där vi står i vår konkreta vardag var och en och arbeta för de här värdena där. Då kan det sprida sig som ringar på vattnet.
Man måste ha ett hopp och en tro på att det är möjligt.
Jag säger bara "amen" till ditt inlägg!
Och godnatt!
Gunnel: Ja vi har ju det, men inte alltid så lätt att våga möta olikheter.
Jämtlandstösen: Ja det är just det, att ha ett hopp och en tro på att det är möjligt, känns tungt stundvis och svårt. Men om man inser att förändringar tar tid brukar det kännas lättare.
Bloggblad: Tack...detsamma!
Skicka en kommentar