Dimslöjor över Storsjön. Vy från Frösö kyrka idag.
Vår församling har haft biskopsvisitaion denna vecka, det avslutades med mässa i Frösö kyrka idag. Jag känner en sådan värme och tacksamhet över vår biskop Tony och att vi får ha honom kvar i stiftet två år till.
Kyrkan var i det närmsta full men jag undrar varje söndag: Hur ska vi få yngre människor att känna sig välkomna och behövda i kyrkan? Vad kan vi göra? Är det kört?
Jag vill inte tro det. Vet bara inte hur det ska gå till att vända den nedåtgående spiralen. Kanske inte min uppgift heller, men ändå...
28 kommentarer:
Dessa tankar är vi många som brottas med.
Kommer du/ni på något bra så berätta för mig.
Du undrar om det kanske inte är din uppgift att få unga till kyrkan. Jag menar att det är ALLAS vår uppgift. Tillsammans. :-)
Jättefin bild.. Jag har själv levt i och med dina funderingar. Hur få nya yngre att hitta vägen till kyrkan.
Jag var ett brinnande ljus nykristen och fylld av ideér och visioner. Men de gamla tog min krona ifrån mig.. Nej inte helt sant.
Jag mötte en man en flykting från ett land i Afrika. Församlingen stötte ut oss. (Vi lever lyckliga tillsammans än idag 15 år senare)
För att göra en lång historia kort så tror jag att din uppgift i kyrkan är just denna.. Att få yngre att hitta vägen..
Fundera på vad som tilltalar dem, vilka tankar och frågor de har. Sen får det inte vara alltför stelbent heller.
Nej det är inte helt lätt..
Kram på dig goa Eva:)
Bollebygsbo: Jag lovar, jag ska berätta :-)!
Blyger: Ja det är just det - tillsammans.
Solskuggan: det låter som om du inte haft några bra erfarenheter och det är mkt tråkigt när sånt händer. Nej det är många komponeneter som ska fungera och stundvis är det inte helt lätt att hålla "gnistan uppe".
Nej, det är inte enkelt. I och för sig är det många organisationer och sammanhang som brottas med samma problem. Inom vissa delar av kultursektorn, ideella organisationer, fackföreningar mm. Det är som att tiden inte räcker till för yngre och medelålders att engagera sig eller att de engagerar sig på ett annat sätt än tidigare.
Håller med om att det är allas uppgift att engagera sig för fler unga i kyrkan. Jag tror också att gudstjänsten behöver förändras en hel del.
Hade ni nog med stolar när vår egen biskop kom då? ;-)
Ett sätt är att inte klaga på konfirmanderna på hösten.
De är ovana, de kan inte. De har ingen rutin, vare sig på gudstjänstens uppbyggnad eller sitta stilla och tyst och bara vara koncentrerad på sig och sina upplevelser och liturgin (stå, sitt, sjung gregorianskt/psalm, läs med). De är iofs vana vid hårda säten från skolan, men där viskas det och tisslas en hel del.
Det tar de med sig in i gudstjänsten och "tanterna" blir irriterade. Jag tror att de egentligen vet att de ska vara "högtidliga", men att de inte orkar en timme på raken.
Bli inte irriterad! Var glad att de är där! Ibland kan de behöva en påminnelse. Men inte med arg uppsyn, utan ett, "hur var det nu igen?"-uttryck.
Vi har rätt många unga konfaledare i vår församling, och jag vet några som läser teologi numera. Men om man inte förutsätter att de ska vara på plats här och nu, utan sen när de vuxit upp, då tappar man dem. Och de tappar oss.
Vi låter ju den gamla lomhörda ligga en halv rad efter i credot, varför kan inte tonåringarna då också få vara "sig själva"?
Jämtlandstösen: Ja vi lever i en tid då stress och press gör att man kanske väljer bort vissa saker, för att orka med. Men jag tycker att kyrksöndagen är en sån fin stund för stillhet men även gemenskap. Jag tror på dialog, samtalsgrupper där vi pratar om den kristna tron på ett sätt som inkluderar alla, vare sig man är bekännande kristen eller ej. Vi har en filmgrupp i vår församling, jättebra forum, där även kyrkoovana kommer. Samtalen kanske kan leda till ett kyrkobesök och där behöver vi välkomna, inkludera när det gäller språket. Jag har en vision om att man utgår från samtalsgrupper för att sedan närma sig kyrkorummet.
Cecilia: Jo då, de räckte:-).
Absolut, konfirmanderna måste känna sig välkomna. Tyvärr finns det många som tittar på dem som om de är mkt störande. Igår satt vi i kyrkan i två timmar och på slutet började en konfirmand vissla och göra en massa ljud. Och jag förstår honom, jag var själv mkt trött och hade träsmak i baken:-). Jag tror på att ge dem uppgifter i kyrkan, de behöver känna sig behövda och viktiga. Men jag skulle vilja att även föräldrar blev mer inkluderade i konf.arbetet, de vet kanske inte alls vad sina barn gör i kyrkan. och det är inte lätt för en tonåring att inte ha stöd hemifrån.
Precis, Eva. Vi hade lite lösa funderingar i vår KviSk-grupp att bjuda in föräldrarna (läs mammorna) till samtalsgrupper. Men det hann inte bli nåt innan vi alla rann ut i sanden.
Men det är roligt med att det är så många konfirmander. Det blir som fullt i kyrkan när de också dyker upp.
Tråkigt bara att inte alla är så frimodiga att de törs vara med och sjunga. Men, läsåret är inte slut än ...
Men inte bara konfirmander och deras föräldrar behöver utbildas.
"Tanterna" är lite upprörda över att konfirmanderna tar emot nattvarden redan från början.
Och när vi några stycken samtalade om det för några veckor sen så efteråt kom någon på att nattvardssynen är annorlunda nu än när "tanterna" konfirmerades.
Det där är något som många föreningar och organisationer klurar på.
Idag finns det så otroligt många aktiviteter att välja på att man måste erbjuda något som verkligen lockar för att få yngre människor till sin verksamhet.
Jag tycker fortfarande att Svenska kyrkan ligger efter där. Gudstjänsterna är faktiskt väldigt sällan särskillt spännande. Visst sägs det en del bra, men då ska man orka sitta stilla och lyssna på en person som står stilla där framme och bara... pratar.
Är man inte beredd att förändra måste det istället finnas andra aktiviteter som drar.
Min mamma är pingstvän och den kyrkan lyckades engagera såväl troende som icke troende(?) till discon, filmkvällar, körer, tjejkvällar, skidresor o.s.v.
Det måste verka roligt för att ungdomar först ska komma till kyrkan och det måste vara roligt för att de ska komma tillbaka!
Idag har jag pratat med två jämtar, från Frösön - som är på besök hos en granne på min gård.
Så jag passade på att pratat lite jamska.
Ha en artun da!
De var ett vackert foto med känsla och stämning. NU längtar jsag upp igen...
Cecilia: Jag tror det är en generationsklyfta inom kyrkan, de äldre (läs ca 70 och uppåt) och människor i vår generation och yngre. Det känns ibland som om många äldre kan vara en bromskloss, då de inte vill ta till sig allt nytt som händer inom kyrkan. Allt ska vara som det alltid varit, utan att ifrågasätta varför. Jag konfronterade en äldre man i lördags, under vår församlingsträff med Biskop Tony. Mannen ifrågasatte "Vår Fader", varför man skulle be den. Ett exempel på att det är svårt att "lära gamla hundar sitta".
Mossfolk: Jag håller med dig om att det kan tyckas tråkigt att sitta och lyssna på en massa ord i kyrkan. Och där finns mycket att jobba med. Väldigt mycket. Men just detta med att alltid ha roligt tror jag är ett samhällsfenomen, ingen "dödtid" får finnas, det ska alltid hända något. Och då blir det tråkigt att sitta i en kyrkbänk. En svår ekvation att lösa!
Inkan: Men så trevligt med ett litet Frösömöte!! Idag är det kallt här, sådär Jamskkallt du vet (västavinden tar i). Och alla vackra löv flyger son kos.
Dom kommer när dom blir äldre ska du se :O)
Såg att Frösön fått storvinst på Postkoden...hm..du var inte med och delade? (Hoppas det är rätt nu...det var bara något som vimlade förbi när jag läste AB)
Gunnel: Ja det kan ju tänkas, fast jag hopppas det sker lite förr.
Nej du, här vanns inga miljoner. Det var i ett annat område av ön men hade det varit här hade jag i alla fall inte vunnit då jag inte är med. Och det hade känns ganska så trist.
Grejen är den, Gunnel, att enligt nån undersökning så kommer man inte för att man är gammal. Utan är man gammal och går i kyrkan så är det för att man sedan länge har den vanan.
Flera mig närstående äldre gick aldrig i kyrkan.
Å andra sidan, under kan ske, jag var "lite" äldre än en normal konfirmand när jag började gå.
Cecilia: Samma här. Det var långt tid mellan konfirmation och ny upplevelse av kyrkans verksamheter / min tro.
Nej, det är riktigt att människor inte kommer när de blir gamla. Så tänkte man förr, men det kan man se nu att den teorin inte stämmer. Den sista generationen äldre med kyrkogångssed har vi nu på hemmet. Å andra sidan finns i kristen tro tankar som borde möta äldres livsfrågor, så visst har kyrkan något värdefullt att ge här som kunde motivera även den nya generationen äldre att söka sig till kyrkan.
Vad är det som gör att du tycker så bra om er biskop?
Jämtlandstösen: Det där har jag funderat över. Det är ju en generation som har kyrkan som tradition men den har "försvunnit" efter vägen. Undrar varför?
Elisabet: Han är klok,ödmjuk, det känns att han talar utifrån sitt hjärta. Han är enkel som människa. Ingen som framhåller sig själv utan ser sina medmänniskor. Så känns det.
Håller med Evas bild av vår biskop.
Församlingen jag jobbade i tidigare (i åtta år)har satsat massor på ungdomsverksamheten och har stiftets största antal medlemmar i kyrkans unga. Nu hoppas jag få vara med och se en liknande utveckling i min nya församling...
Cecilia: Jag tror vi är många som har den bilden av honom. Hoppas i alla fall det :-).
Dagens unga väljer bort det som inte (omedelbart) ger något. Det finns något sunt i det, liksom något omoget.
Jag tror att mer, mycket mer, (modern) musik skulle locka fler besökare. I vår kyrka ges det väldigt många konserter av olika slag.
Jag är ju inte kristen (tycker jag), trots att jag finns så mycket i kyrkan, men jag är uppvuxen i körer så det kändes tomt de 11 åren jag var från kyrkan och körsången. Visst skulle jag kunna vara med i en kör som inte har med kyrkan att göra, men det finns ändå något i kyrkans gemenskap - allvaret, tror jag, som lockar och drar. Förutom musiken då.
Madicken: Härligt! Vad gjorde ni, som fick så många unga engagerade?
Amber: Ja musik kan göra under! Och jag tror att kyrkorummet inger en vördnad, kanske inte påtagligt för en del. Men jag tror att något händer inom oss alla när vi befinner oss i en kyrka.
Att många brinner för detta, både präster, pedagog, kantorer och andra ledare har spelat stor roll i den församlingen. Man har jobbat fram ett engagemang tillsammans. Om man inte är fler som samarbetar är det mycket svårt. I nuvarande församling är vi tyvärr bara två som brinner för detta fast vi har å andra sidan en mindre församling så jag hoppas på en positiv förändring ändå.
Madicken: Aha, ja det är väsentligt, att alla drar åt samma håll. Så härligt när det funkar! Och så bra det kan bli.
Kyrkor är vackra rum - rum av stillhet, skön akustik och vacker arkitektur. Därför går jag och många andra till kyrkorummen ibland - inte av några andra dunkla skäl.
En bra dag!/Smulan
Smulan: Det är bra så! Ha en fin dag du också!
Glad att hitta den här bloggen. Med rötter i Ede, Offerdal och Trångsviken är det alltid lika spännande med det "jammska". Undrar om inte ett slags andligt uppvaknande är på gång? Varför inte låta sig uppmuntras och utmanas av jämtlandssonen Carl-Erik Sahlbergs häftiga bok; Predikningar i Katedralen, Semnos Förlag(2013)?
/eriksfredagsblogg.com
Skicka en kommentar