Vad sätter jag för fotspår i sanden? Hur bemöter jag mig själv och min omvärld? Tankar som dyker upp när jag läser mina kursböcker.
Intressanta och nödvändiga frågor. Intressanta därför att alla har vi ett ansvar över att vi själva, vår omgivning och hela vår jord ska kunna leva ett drägligt liv. Nödvändiga är de utifrån hur världen ser ut idag. Pessimisten säger att vår jord är på väg mot sin undergång men hur mycket tar pessimisten tag i problemet själv?
Det är så lätt att tycka, frågan är hur mycket gör vi...egentligen?
Just detta med det egna ansvaret är något som jag ofta tänker på. Det är så lätt att skylla på andra och inte se sin del i sammanhanget. I allt vi gör finns vi med som en del av det, mer eller mindre.
Det personliga mötet mellan människor innebär en förpliktelse, ett ansvar. Att möta en annan person innebär, att man ställs till räkenskap för vad man gör. "Som dig själv", S. Andersen.
Detta läser jag i min kursbok och funderingarna fortsätter.
Det är inte bara att plugga in, denna kurs drar igång så många tankar inom mig. Och det är fortfarande mycket kvar att läsa!
Och medan jag sitter där och läser och begrundar, kommer den här damen och puffar på mig. Se mig! Lek med mig!
8 kommentarer:
Oj, så intressanta tankegångar!
Mamma brukade säga .. medan hon stod vid diskbänken .., att egentligen är ju allt så enkelt .., tänk om vi bara följde det där ... "allt vad i viljen ..." .., det är allt.
När jag i jobbet märker hur jorden rämnar för människor när Zoegas kaffe tillfälligt är slut på lager .., hur ilskan väller upp inom dem och blodtrycket ökar .., då tappar jag ibland hoppet om mänskligheten.
Då förstår man varför det blir som det blir i forna Jugoslavien och på andra ställen.
Eller: blev som det blev.
Elisabet: Just det, det dubbla kärleksbudskapet. Egentligen så enkelt, ändå så svårt.
Jag har också reflekterat över detta med människors ilska över småsaker och vad det i förlängningen kan leda till.
Mysigt med hundsällskap!! Perfekt att få lite avbrott emellanåt, kan jag tro...
Blyger: Ja det behövs!
Jag förstår Zazza...du är ju jättetråkig där du sitter och bara läser och läser och läser :O)
Tänk om vi alla bara kunde vara utan att haka upp oss på småsaker och annat...så mycket lättare allt vore. Om vi alla skulle känna oss till freds med oss själva...då skulle nog världen se annorlunda ut.
Gunnel: Hahaha, jag är ganska så rolig mellan varven!!
Ja det är ju där vi alla måste börja, hos oss själva. Och inte se till vad alla andra gör/inte gör/är/borde vara...
Jag vet inte, men jag har en känsla av att det är vanligare nu än förr att omotiverat stor ilska kommer fram som reaktion på småsaker. Människor som jobbar i serviceyrken och i kundtjänst menar att de får ta emot mer ilska och hårda ord nu än tidigare. Det är som vi är laddade bomber redo att pysa över, och då sker det ofta som reaktion på småsaker. Personligen tror jag att det är något med vårt samhälle och sätt att leva som pressar oss. Trots att vi har det bra på många sätt, har vi det inte på andra.
Jämtlandstösen: Prestationskrav, stress, vara med överallt "där det händer nåt av intresse", liten tid över för eftertanke, få "bara vara stunder", andlig "torka"....
Jag började bara spåna i sånt som kanske kan göra att vi, mer eller mindre, kan vara som tickande bomber.
Skicka en kommentar