Havet, stranden, doften av tallskog, allt kände precis som det gjorde då - för över 40 år sedan. Denna strand som jag tillbringat många soltimmar på som barn.
Jag talar om Sörfjärden utanför Gnarp, där vi bodde i en lånad stuga under några somrar på 60-talet. Åh vad jag älskade den platsen! Bara att gå över byvägen och sedan var man på en oändligt (i barnets ögon) lång strand.
Då, innan campingstugornas och nybyggenas tid, var vi inte så många som hade vårt sommarviste i den lilla byn. Byvägen och dess hus står kvar, det hus vi bodde i var nu renoverat men jag kände igen det. Framförallt kände jag igen den lilla stigen ner till havet, den jag gått så många gånger.
Jag gick där åter idag och det kändes underbart!
Vattnet var kallt men jag kunde inte låta bli att doppa fötterna!
"Min" strand.
Därute sitter sonen på en sten och filosoferar
Byvägen, som jag gått många gånger till och från affären, som är nedlagd och nu till salu. Och där borta bakom träden, på andra sidan vägen, där bodde vi.
Lycka kan vara att få sitta på sin barndomsstrand, en småkall torsdag i slutet av augusti. Läppja på sitt medhavda kaffe och titta bort mot horisonten medan vågorna kluckar stillsamt mot stranden.
Jag plockade blågröna stenar idag, precis som jag gjorde som barn, dom som jag gömde i min skattkista. Nu ligger det några stenar i min ryggsäck tillsammans med små bitar av drivved. Maken suckade men vet hur jag är, sådana saker är fortfarande som små skatter för mig.
I Ljusdal hälsade vi på sonens flickvän som bor i en fin liten lya. Efter kinamat lämnade vi dem där de stod i hallen och såg fnitterlyckliga ut.
Kvällen blev sen men jag är så nöjd med dagen. Jag känner mig rik: på minnen, värme, gemenskap och på små blågröna stenar i min ryggsäck!
27 kommentarer:
Låter som en riktigt lyckad tur! :-)
Blyger: Ja det var det verkligen. Behövde det här avbrottet i tillvaron. Kanske just därför som intrycken blev så starka.
Vilken härlig miljö att tillbringa sina barndomssomrar i! Och stranden ser verkligen oändlig ut!
Monica: Ja det var en fin tid, som jag minns med värme i hjärtat!
Oj, så vackert! Och visst är det nåt visst när alla turister gett sig av och man får ha havet och stranden för sig själv. Eller, som här i stan: kanalen och gatorna..
Bloggblad: Ja det är en helt underbar känsla att få vandra på en öde strand. Tyst och stilla. Man kommer närmre storheten i vad hav och strand kan ge.
Här är en till som plockar stenar.
På bordet hemma i Ystad finns små stenar i en keramikskål .., Emil har plockat jättefina stenar som ligger på ett bord här i köket.
Det är nåt visst med stenar.
Och i min ryggsäck ligger en böjd drivvedspinne från Medelhavet.
Låter så vackert när du beskriver... nästan som om man själv följde med dig där på strandpromenaden..!
När jag var barn var sakletare ett av de yrken jag hade tänkt mig... men antagligen upptäckte jag att något sådant spännande arbete inte fanns annat än i mina drömmar..!
Trevlig helg...Kram..
Elisabet: Härligt! En stenplockarkollega!!
Elisabeth: Ja tänk vilket spännande yrke - sakletare. Det skulle jag cokså vilja vara. Tack detsamma till dig!
Vilken mysig dag!!
Jag trodde jag skulle uppleva något liknande för många år sedan. Det var första sommaren Tage och jag var ett par. Då åkte vi mycket bil kan jag säga. Vi åkte bl.a ner till Småland och till den ort där jag har tillbringat många somrar hos mormor och morfar. Sen skulle jag visa honom vårat mysiga bad (inte vid hav då men en fin sjö duger bra det också) men vadå...det hade blivit kohage av alltihopa :O)
Gunnel: Va! Kohage! Hade sjön vuxit igen? Ja det förstår jag kändes snopet.
Vilken underbar bild, jag kan nästan käna vattnet och snaden mellan tårna:)
Vilken underbar resa till barndomens minnen! Det är något speciellt med att besöka kära platser man varit på som liten.
Så fint det ser ut.
Nej sjön finns kvar...men stranden där vi satt och åt våran medhavda matsäck, bullar och en flaska saft. Korna kunde gå ner och dricka vatten där vi hade badbryggorna. Under dom badbryggorna fanns det alltid sädesärlebon.
Hei eva. Er innom och tittar : )
Ja, du vet då hur man gör ett bra blogginlägg!
DMH/Samuel
Jag blev tvungen att söka på kartan, jag kunde inte alls minnas att Gnarp skulle ligga nära havet...
Det är väl Gnarp mellan Sundsvall och Hudiksvall du menar?
Sen sökte jag på Sörfjärden (det finns ett antal) och hittade ett som passade. Det är jättefint utmed Norrlandskusten tycker jag också. Mina havs-sommarminnen finns i Nordingråtrakten där jag hade en farbror.
Åh, det är mycket jag känner igen! så känns det nästan när jag kommer till Gotland och så känns det alltid när kommer till Halland. För min del är det mest dofter och lukter som sätter igång minnesflödena.
Tack för ett trevligt inlägg!
Vilken härlig bild av sand och vatten. Jag fick akut längtan tillbaka till sommaren:-)
Monica h: Tack! Och välkommen hit!
Marskatten: Ja det är en speciell känlsa, särskilt om man inte varit där på många år. Det är som om man raskt förflyttas långt bak i tiden.
Gunnel: Aha, då förstår jag!
Julie: Hej! Har tänkt mycket på dig och hur du har det!
Samuel: Tack ska du ha, då är alltid lika gullig!!
Ingela: Precis, Gnarp ligger mellan S-vall och Hudik. Sörfjärden ligger knappt en mil rakt ut därifrån. Ja det är fint utmed Norrlandskusten. Nordingrå är inte fy skam det heller!!
Panter: Tack ska du ha! Ja vi har alla våra små guldkorn på kartan. Och visst är det härligt? Att ha platser som ger en sån härlig känsla inom en. Ja jag kan också minnas genom dofter, särskilt då doften av hav - den slår allt annat!
Jämtlandstösen: Tack! Ja tänk, det fick jag också när jag gick där. Nej, jag har missat detta i sommar!, tänkte jag just då.
Blågröna stenar skulle jag också vilja ha.
Är en samlare också.
Har "smugglat" en hel del stenar med hem från semestern. Maken tycker att jag är hopplös. Men han har hjälpt till att leta efter fina stenar han också. *ler*
Drivved har vi också en hel del.
Där var maken värst.
En stor stubbe fick vi med oss i husvagnen en gång. Den stubben har vi till lite v avrje.
Bollebygsbo: hahaha, min man hjälpte även mig att leta stenar i torsdags!!
Bollebygsbo: P.S När jag går in på din länk står det att sidan inte kan visas!??
Hmmm... i Gnarp tältade jag och min dåvarande en gång i världen, när vi cyklade mellan Umeå och Stockholm.
Vi verkar ha stenar gemensamt! Jag har ett par skålar med stenar som jag samlat på mig genom åren från många platser på vår jord. Men stenarna är anonyma numera - jag vet inte vilka platser stenarna kommer ifrån! :)
Smulan: Var ni ute vid Sörfjärden eller inne i Gnarp? Jag har också stenar från olika håll som jag inte riktigt kan hålla isär varifrån de kommer. Fast stenarna från Fårö känner jag igen, de är så speciella i sin runda form.
"fnitterlyckliga" är ett härligt ord.
Elin: Ja visst är det! Det bara känns, av ordet, hur deras känsla var/är.
Skicka en kommentar