Minns

Sitter här, denna mulna förmiddag. Jag dricker mitt kaffe i lugn och ro och drar mig till minnes den här dagen för 22 år sedan.

Det är en varm dag, midsommarafton år 1985. Vid den här tiden på dagen sitter jag hos hårfrissan, nervös inför dagen vi har framför oss, vår bröllopsdag. Hemma på byn igen är det full aktivitet. Mamma springer runt för att ordna det sista, det är hon som har lagat all mat, dukat och gjort fint. 70 gäster väntar på fest på byns bygdegård, som ligger granne med vår gård. Brudkortsfotografering i en grönskande natur. Elin springer runt och med en 2-årings nyfikenhet vill hon veta allt som försigår. "Vi ska vifta oss", säger hon till dem hon möter.

Så är det dags för vigseln, vår präst har semester så prästen från grannsocknen ska viga oss. Benen darra en smula när vi träder in i kyrkan och går altargången fram. Jag har svårt att hålla tillbaka gråten när jag ser all släkt och alla vänner le mot oss där i kyrkbänkarna.

Vigseln är över, allt gick bra och jag känner en viss lättnad. Häst och vagn väntar på oss och vi åker genom byn med Elin mellan oss. Människor står efter vägkanten och vinkar. Jag känner mig lycklig. Kan det bli bättre än så här?

Festen blir lyckad. Maten är god och gästerna verkar trivas. Tal och sånger avlöser varandra. Bröllopsvalsen är given sedan länge: "Drömmen om Elin", den sång jag sjöng genom hela graviditeten, som om jag redan då visste att det låg en liten Elin i min mage. Och självklart får Elin valsa med!

Dans och paketöppning. Skratt och glädje. Fest långt in på nattkröken. När vi går hem har natten övergått i dag, solen är åter på väg upp. Vi är nu gifta. M, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt. Löftet som jag gav i kyrkan.

Hur skulle det gå?

Ni sitter jag här, 22 år efter. Idag ska vi, på något sätt, fira denna dag. Visst har det gått upp och ner, lyckan är aldrig beständig. Men vi har hållit våra löften och vuxit oss samman. Trots att vi lever våra egna liv, med våra egna intressen, så finns ändå tryggheten till den andre. Vi känner varandra och kan vila i det, även om tunga dagar stundvis kan grusa relationen. Det kommer bättre dagar, det vet vi. Dagar med samma känsla som fanns midsommarafton för 22 år sedan, när vi satt på hästvagnen, solen strålade, människor vinkade och Elin skrattade mellan oss på bänken. En stund av stor lycka och värme.

Upp och nedgångar - det är livet med alla dess skiftningar. Äktenskapet ingår i våra liv och jag får ta emot - allt vad det innebär.

I lust och i nöd.