Det är branta backar på den ö jag bor på. Idag tog jag årets första cykeltur, då jag äntligen hade hämtat mammas gamla cykel, med två växlar.
Ringrostig trampade jag uppför, en inte alltför tuff backe. Det doftade skog, dikeskanterna var helt täckta av blåsippor. Jag njöt.
Väl uppe på kröner, jag hade cyklat 1 km (!), vände jag tillbaka hem. Kände att det får räcka för idag och såg fram emot att få susa nerför backen.
Det kändes härligt att långsamt glida nerför backen.
Men oj, vad hände?
Jag sjönk längre och längre ner, cykeln kändes mindre och mindre. Det blev ostadigt om rumpan.
Sadeln hade lossnat i sitt fäste och sjunkit till botten. Inte för att jag är jättelång men betydligt längre än att ha sadeln på lägsta nivå.
För varje cykeltramp åkte sadeln hit och dit. Och jag kände mig, för en gång skull, nöjd över min lathet.
Det räckte gott och väl att cykla 1 km tillbaka hem igen, med vinglig sadel på lägsta nivå.
Hem kom jag i alla fall.
Och ska jag gå ut något mer idag blir det till fots!
16 kommentarer:
Hi hi
Hade varit kul att se din min innan du förstod vad som hände :-)
Vonkis: hahaha....ja den såg nog mäkta förvånad ut!
..,-)
Jag log genom hela inlägget.
Elisabet: ;-). Bara för att jag äntligen lyckades komma upp på cykeln hände detta!!
Hm, ingen har lagat min punktering, kanske lika bra det? Fötter kan man lita på...kanske.
Madicken: Ja! För det mesta. De känns mer stadiga att ta sig fram med.
Frihetskänsla är det att få cykla. Långt hinner man. Och ont i rumpan får jag i början av säsongen. Det måste nötas till där bak.
Svartvitan: Håller med dig, ont i rumpan så in i norden! Men visst är det en skön känsla att susa nerför backarna, bara sadeln sitter på sin plats!
Som sagt ... tur du inte hade cyklat längre än du gjort. Fixa det där så du kan ta långa sköna turer. För det är helt klart en skön känsla att cykla.
Vet du, när jag var lite love i en kille från Holland för många många år sedan, åkte jag tåg till honom för att hälsa på (usch vad modig jag var). Den familjen hade ingen bil så vart man än skulle så var det cykel som gällde. Han, hans pappa och jag skulle cykla 4 mil för att vara med på ett bröllop (enkelresa). Det var helt ok tyckte jag tills jag såg hans mammas cykel som jag skulle få låna. För det första var det handbroms, ojoj, och för det andra så såg sadeln inte ut som våra sadlar. Nej då...den var rund. Gissa om det var konstigt....fanns liksom inget att hänga fast sig på (eller hur jag ska säga). Men till bröllopet kom vi och hem med. Hände bara en liten grej när jag skulle bromsa hastigt. Jag trampade naturligtvis bakåt så jag hamnade i ett cykelställ fullt med cyklar. Skämdes gjorde lilla jag :O)
Gunnel: Ja, den ska åtgärdas! Helt klart. Men skiftnyckeln är i stugan så jag får vänta tills den landar här i stan. men oj, fyra mil till ett bröllop, det var inte illa!! OCH MED RUND SADEL!! Tur att det "bara" var ett cykelställ som hamnade lite i vägen!!
Föröker idag igen, mina kommentarer kommer inte med?? Vad gör jag för fel?
/Lena
Ett road-blogginlägg: den första jag läst!
Ha, ha, ha: det där låter nästan lika tokigt som när jag gör något - saker bara "blir" märkligt!
Samuel
Lena: det är fler som har blogger som klagat på att de inte kommer in, förstår inte var felet ligger! Trist är det.
Samuel: Ja tänk, att jag fick bli den första! Ja här händer dråpliga saker lite då och då, tänk så många gånger barnen har skämts för mig. Varför händer sånt bara vissa?
försöker skriva igen, ibland "fastnar" kommentaren ibland inte. Å inte minns jag vad/hur jag gort!
Provar "anonym" den här gången....
/Lena
...jaha, svipps borta...
man ska vara anonym alltså :)
/L
Lena: Ja det kanske beror på att du har blogsoft och detta är blogspot? Bra att det fixade sig till sist!!
Skicka en kommentar