En resa del 2

Så vaknar man upp den första morgonen till denna utsikt. Det liksom bara pirrar av glädje i kroppen.

Det är makens 60-årsdag och vi uppvaktar med sång och tårta vid poolen. Äldsta dottern har köpt en uppblåsbar fåtölj till honom, en välkomnande present en vecka som denna.

Vi går till byn och köper lunch på den lilla affären, vi är ute i sista minuten för affären stänger klockan tolv på söndagar. Söndagarna är verkligen kyrk- och vilodag här. Då samlas man och äter tillsammans under flera timmar. Vilken bra tradition, tänker jag.

Eftermiddagen ägnas åt en utflykt till byn vi ser från oss, den lilla by som ligger längst upp på ett berg. Motovun med ca 500 invånare.

För mig, som älskar gamla stenhus, är Istrien rena himmelriket. Så många vackra, gamla hus.

Det är en het dag och det tar på att vandra på kullerstensgator som lutar brant upp- eller nedför.

Efter en svalkande dricka köper jag färska fikon och vin av byns vinodlare.

Sen är det skönt att återvända till huset och den svalkande poolen.

Forts. följer

En resa del 1

Det finns platser som fastnar i ens hjärta, platser man gärna vill återvända till. Den lilla byn Vizinada är en sådan. I hjärtat av Istrien, den del av Kroatien som gränsar till Slovenien och ligger ca 6 mil från Italien. Den del som kallas Kroatiens Toscana. Jag är för evigt tacksam för svärdotterns val av plats och hus, hon gjorde ett kanonjobb.

Om du vill får du gärna följa mig på resan.

Dag 1

Efter en tågresa till Arlanda sov vi några timmar på "Rest and fly". Klockan sex morgon därpå gick vårt plan till Munchen. Där fick vi vänta ett antal timmar på nästa plan, som förde oss till Trieste i Italien.

                                                   Mot målet

I Trieste hämtades våra två hyrbilar ut och sen var det bara att "blåsa på" de ca tio milen till Vizinada, trodde vi. För det första körde vi fel och hamnade i Triestes ruffiga hamnkvarter. Därefter hittades motorvägen igen och nu var allt frid och fröjd, trodde vi. När vi kom in i Slovenien hamnade vi i en bilkö av det sega slaget. Vi kröp fram under två timmar. Tack och lov för AC och vatten. Vi började bli hungriga och trötta och längtade till huset och poolen.

                                                              Sakta masade vi oss fram i Slovenien

Äntligen kom vi fram till gränsen mellan Slovenien/Kroatien, efter att ha visat våra pass lättade kön och vi kunde äntligen köra den sista biten, trodde vi.

Vi behövde köpa mat och åkte till en liten by där det skulle finnas en butik, stängt. Vi fick åka till Porec, den närmsta staden, där vi hittade Konzum. Alla var trötta och hungriga. Vi bunkrade upp med mat, fika, vin, öl och tårta till maken, som skulle firas dagen efter.

Sista etappen skulle avklaras, 1,5 mil, hur enkelt som helst, trodde vi. Vi hamnade i fel by, med gator så trånga så bilen knappt tog sig igenom. Nu var stämningen aningen pressad.

Till sist hamnade vi rätt. Efter ett dygns resande var vi äntligen framme. Vi valde rum och när jag öppnade fönstret och såg ut över bergen då försvann både trötthet och hunger. Jag kände enbart en stor lycka.

Det var så sanslöst vackert. Med den här utsikten skulle jag vakna upp under en vecka.

Kan man få ha det bättre?

Fortsättning följer..