För drygt två veckor sedan bestämde jag mig för att försöka låta bli socker och vitt mjöl. Det har gått otroligt bra, inte en enda stunds sockerlängtan, förutom igår. Maken hade varit vänlig nog att köpa lite lördagsgodis till oss. Jag kände inget behov av det i lördags men när jag igår såg denna påse ligga i fruktfatet, då var det nära att jag hade öppnat den. Den ligger fortfarande kvar men ska nu förpassas i ett skåp, så jag inte får för mig att öppna den. Jag vet hur det brukar vara, det räcker inte med en, jag kommer att måffa i mig halva påsen minst.

Jag tar en dag i taget, faller jag dit på en bulle eller kaka så är det inte hela världen. Jag har svårt att hålla mig till stränga regler, då ledsnar jag snabbt. En mer tillåtande variant kan hålla i längden, eventuellt.

Som sagt, en dag i taget.

#blogg100, dag sju.