torsdag, februari 25, 2016

Jag glömmer aldrig den 1 mars år 1986.

Bilden tog jag i höstas då jag och vår yngsta besökte Adolf Fredriks kyrkogård.

 
Den första mars år 1986 kommer jag aldrig att glömma, den finns som ett glasklart minne i mitt inre. Det var tidig morgon och vår äldsta, som då var 2,5 år hade vaknat. Jag klev upp med henne, så att maken skulle få en sovmorgon. Vi hämtade frukost nere i köket och gick upp till det lilla TV-rummet på övervåningen. När jag slog på TV:n förstod jag först ingenting. Vad hade hänt? Olof Palme mördad? Nej det kunde inte vara sant. Tyvärr så var det sant. Jag blev chockad och ledsen, det var som om en vän hade blivit mördad. Dottern förstod ingenting utan krävde sin mammas uppmärksamhet. Jag kände mig helt lamslagen och minns inte riktigt vad jag sysselsatte henne med.

Maken vaknade och jag berättade vad som hade hänt. Hans morgontrötthet gjorde att responsen inte blev som jag hade tänkt. Just då orkade han inte kommentera och jag blev frustrerad. "Men fattar du inte! Han blev  mördad på öppen gata igår kväll!" Jo han fattade, så småningom.

Jag satt klistrad vid TV:n hela förmiddagen. Sedan skulle årets stora begivenhet äga rum på den plats vi bodde på då. Det skulle bli byastafett på skidor. Lag från varje by skulle tävla om priset på att vara bästa lag, det sämsta laget fick alltid en tårta. Massor av andra priser delades också ut. I vanliga fall var det en rolig dag, som alltid avslutades med ärtsoppa och punsch i bygdegården.

"Det kan väl inte bli någon tävling nu?", sa jag till maken. "Varför inte", svarade han. "Men kära nån, VÅR STADSMINISTER HAR BLIVIT MÖRDAD. MAN KAN VÄL INTE HA SKIDTÄVLING DÅ"?! Så kände jag, så tyckte jag.

Tävlingen blev av, jag minns dagen som i ett töcken. Den var inte roligt. Människor skrattade och hade trevligt, det var som om ingen brydde sig. Kanske var det så att jag överreagerade, jag vet inte. Kanske var det så att människor tyckte att det var hemskt, det som hade hänt, men inte brydde sig mer än att konstatera det skrämmande i att en stadsminister i Sverige hade blivit mördad.

För mig förändrades något den dagen, det var vetskapen om att våldshandlingar mot politiker även kunde äga rum i vårt land. Det var känslan av förlusten över en man som vågade vara obekväm.

Den dagen kommer alltid att sitta som en tagg i mitt bröst.


 

7 kommentarer:

Vonkis sa...

Jag kommer ihåg att min storasyster väckte mig och berättade att Palme blivit mördad och jag tänkte att det var ett konstigt sätt att försöka lura mig på.

Eva sa...

Ja, jag gjorde ungefär samma saker som du. Med ettåringen i famn gallskrek jag åt min sovande make. Sen minns jag att vi frös hela dan.

Karin Härjegård sa...

Fint att få en glimt av hur din dag var, den där dagen 1986. Det är väl så att den dagen finns som ett speciellt minne, hos de flesta av oss. Jag minns att mamma och pappa hade en TV i sovrummet och att vi på morgonen satte igång den och fick veta nyheten. För oss blev det extra märkvärdigt eftersom Palme hade varit i Hede bara några veckor innan. Det hade varit ganska mycket uppståndelse kring hans besök. Nu var han död. Skjuten. Ingenting skulle längre bli sig likt.

Evas blogg sa...

Karin: Ja då antar jag att det blev ännu starkare. Ni hade honom i färskt minne.

Evas blogg sa...

Vonkis: Ja tänk, det var så ofattbart så man inte trodde på att det var sant.

Eva: Ja frös, det stämmer. Allt blev kallt.

Hajan sa...

Den dagen glömmer aldrig vi heller, min man fyllde 60 år då
det blev inte alls som vanligt.
min man var stark socialdemokrat .
Det är något som biter sig fast, det glömmer vi aldrig.

Så år det bara. och var rättaresagt

Evas blogg sa...

Hajan: Men oj, vilken tråkig nyhet på sin 60-årsdag. Förstår att det minnet har bitit sig fast.