Starka kvinnor

Bilden är lånad från svt:s sida

Sápmi sisters, ett program som berör mig. Jag blir förbaskad över storbolagens sätt att köra över människor som lever och verkar i den natur som storgubbarna vill skövla. Jag blir berörd av systrarna Maxida och Mimie Märak, de är allt som jag ville vara när jag var ung. De har en pondus och ett driv som jag beundrar. De vågar stå upp för sig själva och sin rätt att leva de liv de vill ha.

Jag uppfostrades till att vara en "snäll" flicka. Aldrig höja rösten, det var männen som skulle föra talan. En högljudd flicka var ingen riktig flicka. Så var det då och jag gick på det. Inom mig kunde det koka många gånger men jag tryckte undan min ilska, jag ville vara snäll. Då blev man omtyckt.

Det var först när jag flyttade till Umeå som jag vågade höja min röst. Lite lågt till en början. Där var jag omgiven av kvinnor som vågade, som stod upp för sin rätt, som hade åsikter om hur vi blev behandlade. Vi sjöng "Jösses flickor, befrielsen är nära". Vi var på gång.

När jag sedan hamnade i en by i Jämtland tog jag några steg tillbaka, jag ville passa in. Anpassningen höll i några år, sedan började jag höja min röst igen. Visst var jag obekväm i mångas ögon, för jag hade lärt mig att kvinnors röster är lika viktiga som männens. Det sågs inte alltid med blida ögon, varken från män eller kvinnor.

Ju äldre jag blivit desto tryggare har jag blivit i min roll som kvinna. Även om kämpaglöden har minskat så finns det fortfarande kvar. Och när jag ser och hör unga kvinnor kämpa för sin sak då blir jag alldeles varm i hjärtat.

Heja er alla tjejer som hörs och syns, som jobbar mot orättvisor av alla de slag. Som slåss för ett värdigt liv. Ni ger mig en framtidstro och ett hopp om en bättre värld.

Go for it Girls!