lördag, augusti 29, 2015

Jag är tjock och jag vill dansa


Jag är tjock. Inte rundlagd, överviktig, korpulent eller andra ord, som försöker förringa den kropp som är min. Tjock är ett fult ord har jag lärt mig. Det lärde jag mig tidigt. Inte för att jag var tjock som barn men det fanns andra som var det. Tjocka barn retade man. Att retas var roligt tyckte en del. Det tyckte inte jag.

Jag har varit tjock ganska många år nu. Jag har avskytt min kropp och har försökt dölja den med stora kläder. Under den här sommaren hände det något som fick mig att stanna till. Det började med en blick från en slank och välklädd kvinna, hennes dömande ögon som såg på mig uppifrån och ned. Känslan av att bli synad och föraktet som hon utstrålade, det gjorde något med mitt inre. Jag blev förbannad. Det ska inte behöva vara så här! Vi tjockisar måste få finnas vi också. I alla sammanhang.

När jag igår såg ett klipp, där Stina Wollter intervjuades angående hennes baddräktsfilmer i sociala medier, då kände jag ett stort JA rumla om i mitt inre. Just så är det. Hon beskrev så starkt hur hon stod vid sin syster kista och lovade att verkligen leva, dansa och äta. Allt som hennes syster aldrig fick uppleva. Hon som dog av sin anorexia. Eller när Stina satt hos Viveca Seldahl, en av de sista dagarna i hennes liv. Hur hon grep tag i Stina och sa att hon saknade sitt hull, det som var liv. Nu var hon mager och döende. ”Där stod jag med mitt levande kött”, sa Stina. Just precis så. Vi är levande och vi vet aldrig vilka vändningar livet tar. I morgon kan det vara du eller jag som ligger utmärglade i en sjukhussäng. Då kommer vi att sakna detta hull som vi har brottats med när livet pågick omkring oss. Jag vill leva. Nu. Jag vill, precis som Stina, dansa i baddräkt och känna mig nöjd.

Hur ska vi tjockisar orka vara modiga när vi lever i ett samhälle där vi själva och marknaden styr hur vi ska se ut? Hur ska vi orka möta gliringar och föraktfulla blickar? Var kan vi hitta kraft någonstans? Inte är det i sammanhang där det hela tiden pratas dieter eller hur snygga kroppar andra har. Inte heller i sammanhang där det pratas om att man måste gå ner i vikt för hälsans skull och sedan vägrar se sig själv på bild för att man är så tjock. Inte heller bland människor som tycker att det bara är att skärpa till sig så kan man gå ner i vikt. Det är mer komplext än så. Mycket mer.

Frågorna är många men fler och fler svar börjar ploppa upp i mitt huvud. Vi tjockisar måste sluta be om ursäkt över vår existens. Vi behöver sträcka på våra ryggar och visa att vi duger. Ingen ska komma och säga vad vi ska göra och inte göra. Själv har jag koll på vad jag äter och hur jag rör på mig därefter. Jag vet att jag ibland äter en bulle i onödan och att jag rör på mig för lite vissa dagar, jag vet också att det finns en anledning till det. Mitt blodtryck är bra likaså mina andra värden. Jag är ingen större belastning för sjukvården på grund av alla mina kilon. Jag tänker inte ta åt mig av alla skriverier som vill påskina att vi tjockisar kostar samhället så mycket på grund av alla fettrelaterade sjukdomar. Inte än. Jag tror att skador på grund av för mycket träning kostar minst lika mycket. Jag har inte belägg för det, jag tror det.

Jag önskar att föräldrar kunde sluta håna människor som är tjocka eller feta inför sina barn. Det är där grunden läggs för hur vi ser på varandra. Jag önskar att vi kunde se på varandra som människor inte som kroppar. Själv har jag påbörjat arbetet med att tycka om min kropp, försonas med den. Hur ska jag annars kunna leva ett bra liv? Hur ska jag annars kunna möta elaka kommentarer och dömande blickar? Vi behöver belysa våra tjocka kroppar i ett annat perspektiv än förr. Inte som något negativt utan som något vackert. Ju fler som gör det desto mer bekräftat blir det.

Vi tjockisar får dansa i baddräkt utan att det blir till ett skämt. Vi tjockisar får synas i offentligheten utan att någon ska anmärka på hur vi ser ut. Vi tjockisar får glittra precis lika mycket som alla andra. Med raka ryggar ska vi möta världen och världen ska ta emot oss precis som vi är. Svårare än så behöver det inte vara.

Eva Grelsson augusti 2015

11 kommentarer:

Elisabet. sa...

I love You!

Pnilla sa...

Tack för det här inlägget.

Pnilla sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Pnilla sa...

Tack för det här inlägget.

Ruta Ett sa...

Halleluja och amen!
Det är självklart för mig att man ska få se ut som man vill och glittra när man vill även om man är tjock!
Det som retar mig mycket är att när man ska köpa kläder i större storlekar, då ska man förvisas till en "skämshörna" som heter nåt fånigt som "generous" eller "Big is Beautiftul" och då är kläderna ofta stormönstrade och gråbeigegröna. Jag vill att alla modeller ska finnas i alla storlekar.
Någon föreslog mig att jag skulle sy mina linnekläder i mindre storlekar också, men nääää...jag vill bara göra kläder till storartade eller tjocka. De förtjänar att för en gångs skull få vara lite exklusiva OCH färgstarka, även på utsidan!
Det är inte vi ska inte behöva skämmas för våra kroppar. De som ska skämmas är de som inte kan acceptera vårt utseende!
Heja dig!

Hajan sa...

Lilla gumman, det var ord och inga visor. Efter vad jag läst hos Dig.
Så tror jag att du själv ser problem. Jag måste erkänna att jag tänker
så jobbigt det måste vara , att allt måste ju gå lite trögare om
man är onaturligt kraftig. Eftersom jag själv har en utsliten rygg
så vet jag hur det känns om jag bliver för kraftig. Sen bryr jag mig inte om hur folk ser ut, jag värdesätter mer vad de har att tala om.
Dina närmaste älskar väl Dig som Du är. Du får väl dansa själv eller med din gubbe, Du får inte börja att tänka dumma tankar, du måste ju bliva nöjd med dig själv. Det är det viktigaste, ha det gott jag
gillar dig lilla vän. kram feån Hajan

Evas blogg sa...

Tack Elisabet! Tack detsamma.

Pnilla: tack!

Ruta Ett: Precis så. Skämshörna med fulmönstrade kläder. Det har jag tänkt på den senaste tiden. Och sportkläder, det finns knappast att få tag på i större storlekar. Även om man är tjock vill man kanske ut i skog och mark och ha kläder lämpade för det. Vad härligt att du syr färgglada kläder för enbart storvuxna. det gillar jag! och du, jag älskar halsduken jag köpte.

Hajan: tack ska du ha! Problem behöver belysas ibland tycker jag. Jag har haft värk i kroppen under många år, så även när jag vägde 20 kilo mindre. Det är som det är. jadå, jag har många som tycker om mig för den jag är. Men det är så många andra som sliter med dessa kroppsnojor och ibland behöver jag vräka ur mig när jag tycker något är fel.

Ruta Ett sa...

Härligt att du trivs med halsduken! Jag kan tänka mig att det stod ditt namn på den. Nej, sportkläder är inte för tjocka. Det verkar som om tjocka enbart ska sitta hemma och svettas i storblommiga tält i polyester. :-(
Är du nyfiken på mina kläder så titta in på www.storartat.se

Evas blogg sa...

Ruta Ett: Ja det stod verkligen Eva på den :) Röra på oss det ska vi, säger alla, men kläder som passar för det, det finns det inte. Konstig ekvation det där. Tack ska du ha!

Jane Morén sa...

Jättebra skrivet! Och jag blev så glad när jag såg tina Wollter dansa i den där videon, mer sånt!

Evas blogg sa...

Jane: tack! Ja visst var hennes video livsbejakande!