fredag, januari 16, 2015

Ett möte



Den där vackra vinterdagen träffades vi igen. Jag hade undrat var du tog vägen. Vi brukade ses lite då och då på våra hundpromenader. Vi som jobbade tillsammans för flera år sedan, efter det hade vi inte setts. Vilken glädje att återförenas via våra hundar. När vi senast sågs, i slutet av oktober, mådde du inte bra. Du andades tungt, kunde inte längre gå dina långa promenader med din hund. Astma, hade läkaren konstaterat. Medicinerna hjälpte inte. Du var förtvivlad.

Jag hade inte sett dig sedan dess. Undrade var du tog vägen. Så möts vi igen, denna vackra och gnistrande vinterdag. Det var cancer, var det första du sa. Lungcancer. Den har spridit sig. Solstrålarna kring ditt ansikte bleknar. Hela tillvaron bleknar. Vad lite vi vet, säger jag. Vad lite vi vet om morgondagen. Jag tar en dag i taget, säger du, jag orkar inte tänka framåt. Vi pratar en lång stund, står där i det vintervita och pratar om dödsångest och behandlingar. Så öppet, inga konstigheter, ändå så ofattbart och sorgligt.

Vi ses, säger vi när vi går åt var sitt håll. Våra hundar ser på varandra, kanske säger de samma ord. Vad vet man. Jag går vidare, mot solen och den gnistrande vackra dagen. Det gör ont i mitt hjärta. Jag tänker på hennes ord, "jag orkar inte tänka framåt." Framåt, vad är det som finns där? Ingen som vet. faktiskt ingen. På det har vi inga svar.

Jag fortsätter min vandring. Dagen, just då, är vacker. Vad som händer dagen därpå, vet jag ingenting om.

4 kommentarer:

Hajan sa...

Lilla Ewa vilken fin berättelse
från det vanliga livet . Du berättar så fint
om Era möten. Man har detta inpå sig varje dag. Tyvärr är det så
jag har också mist en nära vän.
Jag tröstar mig med att vi hade
fina minnen att plocka fram.
Hoppas ni ses flera gånger, kanske era hundar behöver det också.
En stor kram från Harriet

Andra året i Hjo sa...

Vilket fint blogginlägg! Nej, man vet ju ingenting om vad som ska hända. Underbart vacker bild.

mossfolk sa...

Vilken fantastiskt vacker bild! Det är få saker jag är så rädd för som cancer, men jag hörde på radion igår att antalet procent drabbade som botas stiger för varje år. Om det är sant känns det ju en aning hoppfullt, för fy så många som går bort i just den sjukdomen.

Evas blogg sa...

Hajan: Tack ska du ha! Ja det är jobbigt att mista vänner. Förhoppningsvis kommer vi att ses igen. Ja minnena är fina att ta fram när människor inte finns här längre.

Andra året...: Tack ska du ha! Nej det ända vi inte kan ta reda på det är när vi dör.

Mossfolk: Tack ska du ha! Ja visst är det en jobbig sjukdom. Det känns som om fler och fler drabbas. Hoppas verkligen att det stämmer, det behövs mer forskning kring sjukdomen.