Tankar om döden

Hon var en glad tjej, hejade alltid när vi möttes på gården. Jag kände henne inte men hon bodde i min närhet och var en del av livet. Sist jag såg henne var i somras, då satt hon i rullstol, huvudet var kalt efter cellgiftsbehandlingar. Idag begravs hon. Döden, så ofattbar och svår. En ung människa på väg ut i livet, ett liv som stannade av och slocknade. Vi ställer oss frågan varför? Det finns inga egentliga svar. Det är bara så sorgligt.

Jag har tänkt mycket på döden denna vinter, då människor i min närhet har lämnat jordelivet. Tankarna går hit och dit, lämnar mig inte ifred. Jag kan se döden som ett tillstånd där vi alla är lika. Där det inte spelar någon roll vilka vi är, vilka vi umgås med, hur mycket vi tjänar. Vid dödens dörr är vi enbart en människa, utan roller och social tillhörighet. Den känslan är trösterik. Döden skapar tomrum och djup smärta. Vi måste stanna upp och våga möta det svåra, något som kan vara svårt i vår tids jagande efter att fylla våra inre tomrum. Ibland kan vi inte komma undan, döden ger oss inte det alternativet, den är alltför påträngande, måste vara det.

Jag finner inga tröstens ord till den unga flickans föräldrar, inte just nu. Om jag möter dem kanske jag kramar om. Det går inte att sätta sig in i någon annas sorg, definitivt inte när man har mist ett barn. Det måste vara den djupaste av sorg man kan tänka sig. Jag tänker på alla de länder där människor dör i krig varje dag, så många sorger som samlas på ett och samma ställe. En sorg som måste kännas i luften, en slags inandningssorg.

Just nu ber jag en bön för flickans familj och vänner. Något mer kan jag inte göra. Och jag hoppas att hon fått frid där hon nu befinner sig.