lördag, februari 18, 2012

Tankar från ett soprum




Det luktar illa, det är mörkt och ruffigt. Här samlas allt som människor inte längre vill ha, sådant som är förbrukat. Man stannar ogärna i detta rum. Lämnar det som ska lämnas och skyndar sig sedan ut i den friska luften.


Mitt i allt det unkna såg jag igår denna blomma av plast, en färgklick mitt i allt det grå. Jag stannade upp, stod där på golvet bland stinkande sopor. Förundrades över hur en rosa plastblomma kunde få tillvaron att stanna upp för ett ögonblick. Vad var det som gjorde det? Jag tror att det handlade om det oväntade, att mitt i allt det smutsiga och äckliga fanns det något som lyste upp. En slags skönhet mitt i allt det fula. Jag tänkte på livet, just så här kan det vara. Det oväntade och vackra kan finnas där vi minst anar det, bara vi har tid att höja våra blickar och se oss omkring.


Det gäller även i mötet med en medmänniska. I den "sunkiga" människa vi möter kan det finnas en färgglad blomma längst där inne. Om vi vågar stanna upp och tillåta blomman att träda fram.


Den rosa plasthyacinten får bli till en symbol för världens "baksida". Det fula, det ingen vill ha eller veta om. För inget är svart eller vitt, det finns en rosa blomma överallt, oavsett om vi ser den eller inte.


5 kommentarer:

Elisabet. sa...

Absolut! Så är det.

Och så fint skrivet, Eva.

Evas blogg sa...

Tack Elisabet!

Tankevågor sa...

Ja Eva PRECIS så är det! Att våga stanna upp och se människan därinne som ibland döljer sig under ytan av olika orsaker. Det önskar jag att flera ville göra innan de dömer ut någon på förhand.

Du formulerar det så fint Eva!

Lisbeth

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Fint Eva! Mina tankar i mitt grovsoprum är att vi lever i ett överflödssamhälle där bra riktiga prylar bara slängs. och att det bor riktigt osolidariska människor i mitt område som inte ens orkar dra fötterna till de soprum vi har för papper, metall, flaskor utan dyngar ner allt bland grovsoporna - till och med ibland illaluktande soppåsar fast vi har sopnedkast på gården. Så jobbigt kan det vara att gå femtio meter extra...

Evas blogg sa...

Lisbeth: Ja tyvärr dömer vi ofta ut andra alltför snabbt. Det är ju inte bara ytan det handlar om. Tack ska du ha!

Eva: Ja det är så sant, helt otroligt vilka fina saker människor slänger. Och vad det byts ut inredningar utan minsta lilla fel på. Här är människor i överlag duktiga på att sopsortera och det känns bra. Människans lathet kan ibland vara otroligt irriterande.