Uppbrott är en del av livet

Uppbrott gör ont. De små värker mindre än de stora, vissa är mer tydliga än andra. Döden är det stora uppbrottet, det som värker djupt och länge. När ens nära och kära reser iväg känns en dov värk som brukar ge med sig efter någon dag. Därefter ligger en längtan där inne och skvalpar. De mer outtalade uppbrotten är när vänner försvinner ur ens liv, de glider iväg utan att man vet vad som hände på vägen. Ovissheten kan göra ont. Gjorde jag något fel? Duger jag inte längre? Uppbrott kan också vara när en tid av ens liv är över, småbarnsåren, arbetslivet, skoltiden, någon grupp man tillhört under en längre tid. Något förändras och ibland känns en sorg över det som varit, som aldrig mer kommer att vara.

Livet är ett ständigt uppbrott. Det är bara att lära sig leva med dem. Trots det får känslan av sorg finnas där, den måste få finnas. Sörja, för att sedan gå vidare. Ibland tar det lång tid innan stegen bär oss framåt och det kan vara arbetsamt att fortsätta. Att stanna kvar är inget alternativ. Livet är skört och uppbrotten finns där ständigt som en påminnelse om att försöka ta tillvara på varje fin minut.

Uppbrott är en del av livet.