"Det är faktiskt bra med lite fett på rumpan"

Var hos min fina läkare på vårdcentralen och pratade länge om allt möjligt. Bland annat höll han en frustrerad rant om hur även läkarkåren blir alltmer fettfixerad, trots att 90 % av alla överviktiga kvinnor inte har några hälsoproblem utifrån sin vikt. Han avslutade med följande replik: "Det är faktiskt bra med lite fett på rumpan, men det får man ju knappt säga i det här landet längre."

Så skriver vår äldsta på en av sina fb-uppdateringar idag. Ett befriande inlägg och en klok läkare. För visst är det så att många inom sjukvården ser övervikt som ohälsa. Jag är själv överviktig och får ofta frågan om jag har högt brodtryck. Nej, jag har inte det, har aldrig heller haft. Kolesterolvärdet då, det borde vara högt? Nej inte det heller. Mina värden har, ännu så länge, sett mycket bra ut. Jag har andra problem som jag söker sjukvård för, dem hade jag redan innan "kilona smög sig på".

I det bantningsbenägna samhälle vi lever i känns det sunt med en läkare som ser fettfixeringen. I det samhälle som bryr sig mer om kroppsideal än om världssvälten. Det egofixerade samhället där varje överflödskilo ses som lathet, osundhet, dumhet, dålig karaktär, you name it. Där hälso- och viktcoacher tjänar mängder med pengar och gymmen lever sina glansdagar. Där det är fult att berätta att man gärna tar en kaka till kaffet och tycker det är en av dagens höjdpunkter.

Visst skulle jag röra mig lättare om ett antal kilon försvann och kanske ses som snyggare i andras ögon. Men:

Jag har varken råd eller lust att anlita en viktcoach. Jag är kanske lat, jämfört med många träningsbenägna människor, jag tar mina promenader utifrån vad min kropp säger att jag klarar av. Jag frossar inte men jag hoppar inte över kakan jag blir bjuden på. Jag är definitivt inte dum men har ibland dålig karaktär. Jag är inte osund, jag äter bra mat på fasta tider.

Jag är, ännu så länge, ingen "belastning för sjukvården", vilket i sig är ett ganska så korkat uttryck. Och då finner jag det som om det inte angår någon annan om jag är tjock eller inte. Jag är fullt medveten om mina kilon, de finns där och sitter som berg. Och skulle jag någon gång möta läkaren som vår äldsta träffade idag, då skulle jag ge honom en uppskattningskram.

Jag fortsätter mitt liv med "lite fett på rumpan."