Jag är gift. Jag har varit det i snart 26 år. Jag älskar min man och tycker om att vara tillsammans med honom. Men inte jämt. Jag behöver mitt eget liv och mina egna intressen. Jag skulle "kvävas" annars. Kanhända vårat äktenskap fungerar så bra som det gör, just utifrån att vi tillåter varandra att leva våra egna liv. Nu är det inte alla människor som tycker som jag. De tycker helt annorlunda och det får de gärna göra. Bara jag får leva mitt liv utan kommentarer om rätt och fel.
Den här helgen har maken åkt till fjälls. Jag njuter av ensamheten, utan dåligt samvete. Jag behöver den ibland. Hinna tänka i lugn och ro. Jag har promenerat, tagit ett långt bad, läst, ätit middag tillsammans med dagstidningen. Nu väntar jag besök av två vänner. Och i morgon väntar en dag med skrivarvännerna.
Den egna tiden är viktig. Vad tycker du?
16 kommentarer:
Den är hur viktig som helst! Jag har sagt till pv att jag vill kunna åka utomlands själv eller med barn eller barnbarn, utan att han ska tycka att det är trist och eländigt.
Och tvärtom, förstås.
Han kan t.om ge sig ut och segla om han vill - med damer -,-)
Och aldrig att jag mår dåligt när han är bortrest .., det är skönt med egentid.
Och roligt när han kommer hem igen.
Jag skriver under på varje ord. Här gör vi så mycket var för sig, att jag har förstått att somliga tror att jag är singel...
Egentid är absolut viktigt men olika viktig för olika människor. Personligen blir jag knäpp(are) om det går för lång tid mellan de gånger jag får vara för mig själv och hämta andan.
Egentid är guld värd...när min sambo åker till fjälls går jag här hemma och njuter av att vara alldeles själv.
Jag tycker också om att åka "bort" själv...tex till barnbarnet.
Elisabet: Ja det är så viktigt, och som du säger så blir det desto roligare när man ses igen.
Bloggblad: Ja så var det för mig ett tag också, när jag fladdrade runt som mest.
Vonkis: Ja så är det. Vissa människor vill inte ha egentid p g a olika orsaker.
UllaMona: Samma här, ja förutom barnbarnet då (för jag har inget :).
För mig är det en helt okontroversiell fråga. Jag lever inte i symbios med någon, vare sig make eller vänner även om jag älskar umgänge, närhet och kontakt.
Kan du ge exempel på vilka negativa reaktioner man kan möta? Eller hur dessa människor (samma?) anser att ett äktenskap ska fungera på den punkten?
Bara 5 minuter innan jag läste på din blogg, diskuterade jag detta med min särbo. Vi planerar att flytta ihop och jag är rädd för att jag inte ska få tillräckligt med egen tid. Som det är nu, så är det bara för mig att åka hem till mig och han till sig...men som jag sa till honom nyss; vi kommer nog att hitta vägar att få det att fungera ändå. Bara vi vill /Susanne
Susanne: just detta var jag själv orolig för. Efter ett långt förhållande som varat i 34 år, hade jag levt ensam i 7 år. Hur skulle det gå?
Det händer att jag saknar känslan att ha en egen lägenhet och rå mig själv .., men i det stora hela går det bra.
(Och det kanske han också saknar ,-).
Till syvende och sist måste man välja.
Min man brukar säga att det bästa med oss är att vi låter varandra vara ifred. Jag håller med honom! Även om vi älskar varandra och varandras sällskap så behöver vi egen tid också. Sen är vi alla olika, det finns inget rätt eller fel, det som funkar för somliga gör det inte för andra...
Jag är nog dålig på att lämna ifred. Jag så passionerad att jag har svårt att tycka något är bättre än att vara tillsammans jämnt. Jag blir lycklig av att se par som verkar göra det mesta tillsammans, som två fina parhästar.
Cruella: Exempel: Är man gift ska man åka på semester tillsammans. Är man gift ska man gilla att göra samma saker. Är man gift ska man inte umgås med andra vänner än sin resp. på helgerna....Det finns en mängd ska-man-exempel, som en del människor ser som en självklarhet. Och de får de gärna göra men jag gillar inte när man sätter det som norm och allt annat anses som fel.
Susanne: Ja det tror jag också. Om man diskuterar med den andre om hur man vill ha det så brukar det fungera för det mesta. Som elisabet säger: Man måste välja. Det är bara att prova. Och jag önskar dig/er lycka till!
Annika: Så sant. En del vill alltid vara tillsammans med sin partner och är det ok för dem så inte mig emot. Vi är olika och det behöver vi acceptera. Men ibland känns det som om det finns en norm som en del vill leva upp till och som styr ens handlingar. Går man utanför den så är man "fel".
Jane: Ja det kan se fint ut och det är det säkert för många. En trygghet som finns där bredvid en. För mig blir det för kvävande att alltid ha det så.
Jag tycker om egentid. Men inte på nätterna och inte för länge. Så jag tycker om att ta min egen tid (läsa, blogga, se på TV, promenera) när min man är hemma och jag tror han känner likadant. Liksom leva lite parallellt ett tag, var för sig men med tvåsamheten inom räckhåll. En bra variant som passar oss.
Cruella: Jag har då och då fått kommentarer och frågor om varför maken inte följer med, om jag inte tycker att det är tråkigt att gå ensam eller åka iväg själv - eller också bara kommentaren: "Det skulle jag ALDRIG göra..." och då är det lätt att tolka vilken normen är.
Jag har till och med fått frågan: "Men älskar ni inte varandra?" för att jag sagt att vi har delad ekonomi... Alltså, vi räknar inte och tjafsar, men har skilda konton, och det är tydligen kontroversiellt i somligas ögon.
Tack till Eva och Bloggblad för upplysning. Jag tycker såna där frågor är väldigt oförskämda och liksom dumförklarande - man far väl knappast på semester ensam för att man tycker det är trist eller för att jävlas med den som blir kvar hemma...;-) I själva frågan ligger förebråelsen och normeringen alltså, sånt gillar jag inte.
Det beror väl på hur man frågar och i vilket sammanhang, som så ofta.
Jag är likadan!Egen tid är så viktig .Det kanske är därför man har hållit ihop så länge./Barbro
Miriam: Ja det är också en bra variant, så lever även vi ofta. Man pysslar med sitt så att säga och umgås vid måltiderna.
Cruella: Det är just normeringen jag inte gillar och de fördomsfulla uttalanden man ibland kan få.
Barbro: Ja det kan nog vara en av anledningarna, man hinner inte ledsna så att säga.
Skicka en kommentar