Det finns människor som alltid vill ha fokus på sig och sina egna problem. Och visst är de jobbiga, de stjäl energi av en. Det tycker jag också. Kanske är jag en sån som klagar för mycket, jag vet inte, det beror på dagsformen och den är inte alltid låg. Långt ifrån.
Vad jag däremot kan uppleva är att om någon frågar hur jag mår och jag ärligt säger att det är skit då blir det tyst, eller så byts det snabbt samtalsämne. Jag undrar varför det är så svårt att prata om det jobbiga? Varför orkar vi inte med att möta en människa som inte är glad och sprudlande?
7 kommentarer:
Antagligen för att det är så ovanligt att någon säger så. Vi blir helt ställda. Massa tankar far runt i huvudet på oss, vi kanske känner att vi själva inte mår särskilt bra, vi heller. Vi är helt enkelt inte vana att "må dåligt, erkänna att vi mår dåligt" med andra än den innersta kretsen. Så tror jag det är. Vi är så uppfostrade att vara positiva, inte tynga andra med våra problem och innerst inne tror vi kanske att ingen ändå skulle förstå, ingen skulle orka bry sig, att vi bara tynger andra och det gör att vi mår ännu sämre. Redan som små lär vi oss att de oglada känslorna inte är önskvärda. Se bara på ett barn som börjar gråta. Vad händer med de vuxna runtomkring oftast. Jo de börjar göra allt för att barnet ska sluta gråta, kanske ger det en kaka, försöker distrahera med leksaker, ljud och viftanden. De är få som bara låter barnet gråta klart omhållen och kramad ute bland andra människor. Där börjar vi lära oss vilka känslor som är lämpliga för den offentliga arenan. Och det sitter i.
Jag minns en kvinna som på den (oftast) retoriska frågan: Hur är det? brukade svara med en halvtimmeslång utläggning om krämpor och om vad doktorn sagt... Henne frågade man bara en gång...
Det beror väl annars lite på sammanhanget, träffas man på en glad fest brukar jag ljuga om jag inte har ett jakande svar... Men träffas man för att prata, så kan man väl vara ärlig.
Värre är energitjuvar som går igång och ältar och utgjuter sin irritation över allt allt allt. Jag har nyligen träffat en sån och det tar tid att tvätta av sig det negativa efteråt.
Men jag tror också att det kan bero på att människor helt enkelt inte vet vad dom ska säga?
Och många lyssnar inte.
Har du sett filmen "Amelie från Montmartre"?
Där sitter hon med sin pappa runt köksbordet och han frågar hur hon mår och hon - van vid att han inte lyssnar - säger att hon har cancer i slutstadiet eller nåt sånt .., och han fortsätter bara ..."jaha, så trevligt ..." ,-)
Jag frågar ofta kunder i kassan (som jag känner lite ...) "jaha, hur är det idag ..?" och det är verkligen inte många som säger att det är bara piss och elände, det har väl hänt en enda gång.
Dom flesta håller masken.
Och är det psykiska problem är det ännu svårare. Om någon säger till mig att "jag har det så tungt rent psykiskt ...", har jag svårt att fråga vidare.
Det beror INTE på ointresse, men att jag inte vill fråga .., jag känner mig oartig .., jag måste få en öppning av den som mår dåligt.
Förstår du?
Jane: Nu säger jag inte så till människor jag bara känner ytligt men jag håller med dig i det du skriver. Vi är inte "vana" och vi pratar sällan om detta. Och jag tror också att detta är något inlärt, vi får inte visa våra "svaga" sidor för andra. Men om vi inte ska kunna prata om detta hur ska vi då förhålla oss till allt som är tungt och jobbigt? För livet är ju inte alltid sol och myspys och feel-good.
Bloggblad: Nej halvtimmeslånga utläggningar det orkar inte jag heller riktigt med. Fast det beror också på i vilket sammanhang det är. Har jag en närstående vän som mår dåligt på ett eller annat vis då lyssnar jag. och stöttar så gott det går. Men blir det till ältande, då reagerar jag som du. Ältande mår ingen bra av.
Elisabet: Ja Amelie har jag sett några gånger. En del vill inte lyssna på andra och då är det bättre att vara tyst. Annars blir man bara ledsen. Njae, jag förstår inte riktigt. Hur ska den öppningen vara? Och kan det vara så att om man inte vet vad man ska svara, då kan det handla om att vi pratar alltför sällan om just detta?
Det här pratade vi om när vi var i Helsingfors med jobbet precis nyss. Ett par av mina arbetskamrater har ryska fruar och tillbringar alltså en del tid i Ryssland - och ryssarna är MYCKET, åt alla håll. C-J tog just det där exemplet: När man frågar hur någon mår här hemma "ska" de liksom svara Tack, bra. Men en ryss finner alltid på något elände att utgjuta sig om, gärna en halvtimme eller så. Och när det är glatt är det ordentligt uppsluppet.
Int' vet jag. Men att sociala sammanhang för oss svenskar inte får innehålla vare sig privat sorg och förtretlighet eller prat om politik, det kan nog många skriva under på.
Men har inte frågan också blivit lite som en öppning i vardagliga korta samtal? Om jag springer på någon ytligt bekant eller har ett kort telefonsamtal svarar jag kortfattat på frågan "hur är det" med "jo det är bra. hur är det själv?". Pratar jag däremot med en vän förväntar jag mig ett ärligt svar och vill veta om det är något som inte är bra alternativt extra bra... Jag tror kanske att det är lite kulturellt betingat.
Cruella: Antingen eller så att säga. Men en lång utläggning, det kan bli lite drygt. Så sant och heller inte pengar.
Mossfolk: Nej med ytliga bekanta som man bara "springer på", ex på stan, då är det kanske inte upplagt för att sncka om nedstämdhet. Ja det tror jag också, kulturellt betingat alltså. Vi är uppväxta med att vara starka och "duktiga" individer. Inga "svaga" sidor bör helst visas.
Skicka en kommentar