lördag, september 25, 2010

Det går inte att sova. Inte på kvällen och inte på morgnarna. Sovtimmarna krymper mer och mer. Jag är inte stressad, så varför vill inte kroppen slappna av?

Kan det ha något att göra med att:

Det mal en oro i mitt inre, en oro över vårat land. Hur människor har kommit in i det allra högsta, där de ska vara med och bestämma i frågor, där deras värdegrunder är så starkt förknippade med en tid när människor dödades på grund av sin etniska tillhörighet och sin tro. Var är vi på väg?

Det fladdrar små fjärilar i min mage inför nästa veckas möte. Där jag ska bli ifrågasatt och utvärderad. Är jag sjuk eller ska jag in i en åtgärd. Jag är inte ung längre. Jag har varit halvtidssjuk under många år. Jag blir tröttare för var dag som går. Min kropp värker mer än vad den gjort på länge. Låt mig bara vara ifred, vill jag skrika till dem. Satsa era pengar på de unga och de friska. Jag reder mig nog ändå.

Det är oron som gör att jag inte kan sova. Oron över så mycket. Jag vill att den ska försvinna men ibland håller den sig kvar, tar god tid på sig.

Snälla oro, låt mig vila ett par timmar, jag är så trött!

10 kommentarer:

carina@pocolococreativo sa...

Oron har ju den förmågan, vi värjer oss inför den. Men samtidigt så bearbetar vi, funderar, kanske kommer till några insikter.
INGEN får ifrågasätta under värdighetens ribba, och du ska inte huka dig för maskineriet. Främst är du en människa, först och sist är du en människa, och du måste få utgå ifrån att du ska behandlas som en sådan.

Elisabet sa...

Att bli värderad .., finns det öht något som är värre?

Att bli värderad - utifrån någon annans värdeskala - hjälp!

Lycka till, Eva.

Evas värld sa...

Eva, jag känner igen oron och jag sover också dåligt och vaknar utan att vara utvilad. Vad gör man!? Men du vill också så mycket, har så många drömmar och ambitioner. Det är så klart bra, men visst gör det också att de krav man ställer på sig själv ofta är ganska hårda och obönhörliga? Kram!

Vonkis sa...

Ja, det är många tankar som flyger omkring i dessa tider. Håller tummarna och ber en bön att mötet till veckan ska gå bra och att de ska lyssna på dig och din kropp.

Cecilia N sa...

Jag vill också att de lyssnar till dig och din kropp. Amen. Kram.

Londongirl sa...

Vi är fler som känner som du Eva. Oro över vad som händer...hur ska vårt samhälles värderingar påverkas?

Att bli granskad och "utvärderad" enligt andras mått och tankar om vad som är bäst kan inte kännas lätt!!
Jag känner med dig och hoppas att mötet går som du vill ha det!!
Klart att du ska få lugn och ro....vara i fred och gå i skogen när du vill och sitta och måla underbara tavlor när du vill.

När är mötet? Så att jag kan tänka på dig då.

....och Eva om du bara visste vad jag är glad för ängeln! :-)

Kram på dig!

Evas blogg sa...

Carina: Tack! Tyvärr så styr ofta regelverket mer än människan som det handlar om. Men jag brukar kunna vara lugn och sansad, hoppas så även i detta fall.

Elisabet: Tack!! Det behöver jag.

Eva: Jag har skalat bort mängder av saker i mitt liv denna höst. Insåg äntligen vad jag skulle lägga fokus på. Och tänk, helt plötsligt blev allt så mycket enklare. Men detta möte gruvar jag mig för.

Vonkis: Tack snälla!

Cecilia: Tack!!

Londongirl: Det är på torsdag kl. 10.00. Tack för att du tänker på mig!! Och jag är så glad över att du gillar tavlan. Kram!

Gita sa...

Jag gissar att det är det kommande mötet som gnager i dig omedvetet. Jag gick själv igenom samma sak i våras och mådde verkligen pyton. Nu är saker och ting lösta och jag jobbar vidare med min egen rehabilitering. Jag mår mycket bättre och njuter för fullt av hösten.
Jag önskar dig lycka till och tror att det kommer att ordna sig.

Evas blogg sa...

Gita: Hur har du lagt upp din rehab? Fick du bestämma själv? Tack ska du ha, det behövs verkligen!

Gita sa...

"Låt mig bara vara ifred" exakt så har jag tänkt massor av gånger och gör nog fortfarande. Jag blir hyperstressad när det blir för många krav och måsten när jag har fullt upp med mina egna. Jag har alltid fått kämpa för min rehabilitering och stångat huvudet mot väggen, men lyckats lösa det på något sätt.
Den rehab jag får nu är frukten av mötet med FK och läkaren och en förlängning av min sjukersättning. Stå på dig och berätta hur du har det och hur du känner. Håller tummarna!