Att sammanfatta en resa tar sin tid, först måste allt få landa. Det kommer att ta tid och jag tar en del i taget. Denna resa har satt spår inom mig och jag vill gå varligt fram. En bit i taget. En liten nyans då och då av det upplevda.
Jag börjar med den första morgonen på Smáratún. Vi vaknade vid halv sex av ett fasligt liv ute på verandan till vår stuga. Klampande ljud. När vi tittade ut var verandan fylld av får som buffade på varandra och sprang fram och tillbaka. Ett av dem hade lagt sig tillrätta framför vår dörr så vi fick baxa upp dörren för att få henne att flytta på sig.
När fåren hade försvunnit iväg såg jag att morgonen var strålande och gick ut för att titta på utsikten. Och där var hon, mitt framför mina ögon, Eyjafjallajökull. Tänk, för några månader sedan pyste hon ut mängder av aska, hon var centralfigur för en hel värld. Nu stod hon där så stilla i den milda morgonsolen. Endast lite ånga pyste hon ur sig.
Stunden kändes stor. Jag kände mig liten inför denna mäktiga vulkan. Jag kände mig liten inför naturens krafter.
Liten, men ödmjuk och lycklig.
6 kommentarer:
Förstår att orden tryter. Jag har upplevt storslagenheter i Yosemite och Grand Canyon i sommar och har inte förmått formulera mig så värst kring det.
Ser fram emot fler bilder. Vilket ljus!
Cruella: Nej visst är det svårt? Känns som om allt vill vara kvar inombords innan man försöker sig på att uttrycka det. Och när jag berättar för andra så är de inte särskilt intresserade. Det går aldrig att förmedla på det sätt som känns inom en. Ja ljuset där var helt underbart!!
Så roligt det ska bli att få följa er på resan här på bloggen. Ta den tid du behöver .., vi väntar så gärna.
Elisabet: Så bra! Tar det nästa vecka när livet blir stiltje igen.
Vilka roliga får.
Ser fram mot fortsättningen. Ja, inte om fåren utan om din resa då.
Ja, man är liten ibland. En fantastisk känsla som man ska ta vara på! Ska bli kul att läsa/höra om din resa!
Skicka en kommentar