lördag, juni 26, 2010

Får jag be om tystnad!

När jag stiger in i en kyrka känner jag vördnad. Så har det alltid varit, även under den tid av mitt liv då inte kyrkan var en del av min vardag. I kyrkan vill jag stilla mig från livets brus, landa i en slags meditativ stämning. Även om man inte är troende eller kyrkovan kan kyrkorummet ge en stunds stillhet och eftertänksamhet. Så trodde jag i alla fall. Men så är det inte.

Exempel på detta märkte jag förra söndagen, då vi var på konfirmation. Kyrkan var fullsatt med släkt och vänner till konfirmanderna. Många barn och ungdomar. Det var lite mer stojigt än vad det annars kan vara under en högmässa, men det var inte barnen som hördes mest, det var vuxna. Några bänkrader bakom oss satt ett gäng som pratade oavbrutet under hela mässan, oavsett om präst, diakon eller konfirmander sa något framme vid altaret. Mycket störande och oartigt. Även om de inte hade något som helst utbyte av vad som sades eller gjordes tycker jag det hör till god ton att visa hänsyn och vara tyst. Är jag gammelmodig så låt gå för det, det är min åsikt och den står jag för.

Idag var jag på högmässa. Ett stort sällskap på ca 30 personer kom in efter det att jag satt mig i en av bänkraderna. De satte sig både bredvid och framför mig. Det var en familj med föräldrar, barn och barnbarn, som firade en högtid. Hälften av dem var barn under ca 15 år och inte ett ljud hörde jag under den 1,5 långa högmässan. Jo lite småsurr från de allra minsta, för övrigt satt de som ljus. Jag vet att dessa barn kommer från en familj där man känner vördnad inför kyrkorummet, där barnen har fått det med sig från födseln. Ändå ställde jag mig frågan: Hur kan det vara så, att barn kan stilla sig under så lång tid men inte vuxna? Är vi så uppstressade och oreflekterade att vi stormar fram i livet, oavsett var vi befinner oss? I så fall tycker jag det är skrämmande och inte alls märkligt att människor får stressrelaterade sjukdomar.

Jag tror att alla mår bra av stillhet någon gång. Stillhet och eftertanke, i en värld fylld av intryck och krav. I en värld där tystnad är hårdvaluta.

10 kommentarer:

Cecilia N sa...

Amen.

Så mycket surr tyckte jag inte jag hörde vid dagens konfirmation, men inte så mycket psalmsång heller. "Examenspsalmerna" borde väl folk kunna sjunga med i tycker jag.

En gång hittade jag några konfirmander bakom en pelare som inte trodde att de hördes. Då gick jag bort till dem och undrade vad det var de inte föstod av gudstjänsten - jag kunde förklara. (För det måste väl vara det som konfirmander pratar om? ;-))

Vonkis sa...

Bra skrivet!
Barn som låter i kyrkan, det har jag inget emot men vuxna förväntar jag mig faktiskt mer av när det är gudstjänster o.dyl. i kyrkan.

Evas blogg sa...

Cecilia: Hahaha...ja nog det var det just det de undrade över :)

Vonkis: Tack. Ja visst gör man det!

eva sa...

Det handlar absolut inte bara om kyrkorummet, Eva, det handlar om fostran, vett och respekt för andra i alla sammanhang där flera människor samlas för att lyssna eller se på något.
Jag blir urgalen på detta!
Jag tänker inte dra alla över en kam, men den klick som alltid babblar när andra pratar eller ännu värre INTE stänger av sin förb* mobil - DE är de vuxna som regel.

Det är inte gammalmodigt, det handlar om mognad, ödmjukhet och respekt för andra och för all del för sig själv också. Men folk är väl rädda att konfronteras med sitt inre..?

Sur-Eva.

Evas blogg sa...

Eva: Nej tendensen finns överallt, i alla rum. Men det märkligaste är att det oftast är de unga som får skulden till att de vuxna väsnas. Ja och en omedvetenhet om sig själv i sammanhanget.

Jämtlandstösen sa...

Håller med dig om att tendensen finns i alla rum, inte bara kyrkorummet, som annars ändå brukar göra många mer stilla enligt vad jag upplevt. Men troligen var de inte intresserade av det som pågick och pratade istället , tänkte att det var samma sak som på bio, buss eller ett föredrag som inte angår särskilt. Sedan tror jag man är mer förströdd idag och tänker inte på att man kanske stör andra som vill lyssna heller.

Evas blogg sa...

Jämtlandstösen: Nej de var inte det minsta intresserade men förvåningen var stor när de gick fram till nattvarden. Fint det. Men oväntat. F ö var vi väldigt få som gjorde det. Det är märkligt att man inte tänker på att andra kan bli störda, tycker jag.

Bloggblad sa...

På skolavslutningar brukar det vara mer livligt från föräldrar, och före konserter när det inte är det vanliga kyrkgänget i bänkarna, då brukar det var livligt, men tackochlov brukar det vara lugnt under gudstjänsterna. Bara en gång, med ett gäng amerikanska turister på orgelkonsert - då satte de igång att babbla under orgelmusiken, trodde väl att det inte hördes... fast då sa jag till dem att hålla käft.

carina@pocolococreativo sa...

Eva, jag tänker på hur det är här, kyrkan och religionen är mer "vardaglig" och "självklar" ( kanske fel ord ) i samhället här. Många ungdomar går till katedralen på söndagar just för att få lugn och ro, en paus från alla ljud som ständigt är här. Min son går t.ex till katedralen med sin tjej på söndagsmornarna, och han är varken katolik eller religiös egentligen, men han tycker om lugnet som är där.

Evas blogg sa...

Bloggblad: Bra gjort!! Inte alla som vågar det. Jag är nog lite mer "diskret", blänger lite styggt, kanske hyssjar lite.

Carina: Låter mycket sunt tycker jag, just detta att söka sig till stillhet. Och ett samhälle där det är naturligt att gå till kyrkan, det är något som vi har tappat. Tyvärr. Och när människor kommer dit vet de inte hur de ska förhålla sig.