måndag, maj 17, 2010

Jag röjer i lådor och fastnar i minnen


En bild. Ett minne.


Jag fastnar för en stund. Sitter och tittar på bilden och minns semestern med mina föräldrar. Jag var sjutton år och vi var i Spanien. Jag tjuvrökte på stranden, ända tills mamma sa " du behöver inte gå iväg för att röka, jag vet ändå att du gör det." Varje morgon drack vi en skvätt Pernod, för det var så bra för magen, enligt mamma. Jag fick soleksem som kliade. Vi åkte på utlykter och jag tyckte att mamma var pinsam, när hon försökte få ihop mig med någon av de sammetsögda spanjorerna. Vi åt spagetti och köttfärssås med sked och gaffel.


Många år har gått sedan den där dagen då pappa förevigade mig på bild.


Nästan som en annan tid. Ändå är jag samma Eva, om än med en mängd fler kilo att bära och kanske en och annan rynka mer. Men livserfarenheten är betydligt mycket större nu. Och vissheten om att åldrandet gör sig påmint. Det kunde jag inte ens ana den gången, på en balkong i Spanien.

6 kommentarer:

Matildas fikarum sa...

Visst går tiden fort. Ena dagen är man ung och nästa undrar man vad det är för åldrande kropp som tillhör det fortfarande unga sinnet.

Annika sa...

Sådär är det ju.
Jag känner mig alltid som 26 år. Alltid.
Å, vilken semster. Dina fldrar fattade att du rökte :-)
Och jag kan förstå, fullt ut, att du skämdes över att din mamma ville få ihop dig med snygga killar...
;-)
Härligt berättat. Verkligen med DEN rätta känslan!
Kram!

Elisabet sa...

Och jag tycker att du i stort sett är dig lik Eva ...

Evas blogg sa...

Matilda: Exakt så. Man blir aningens förvånad. Och tiden, var försvann den? Och allt man skulle göra?

Annika: Tack. Ja visst är det svårt att förstå att man åldras! Haha...ja den smestern är svår att inte komma ihåg :)

Elisabet: ähum....kolla figuren, inte ett spår av likhet!!

carina@pocolococreativo sa...

Jag tycker också du är lik dig på utsidan! Ett par kilo till eller några rynkor, DET spelar ingen roll.

Utstrålningen är densamma.

Evas blogg sa...

Carina: Tack ska du ha!