På väg till och från helgens retreat åkte jag med en dansk kvinna. Vi kom att prata om relationer. Hon berättade att hon, vid några tillfällen, hade frågat män hon kände om de skulle gå och ta en kopp kaffe. Om hur männen hade stelnat till och skrattat bort frågan.
Kan man inte dricka kaffe med män här i Sverige? undrade hon. Vad tror de? Att jag stöter på dem? Jag ville ju bara dricka kaffe!
Är det så att vissa människor, av det motsatta könet, tror att man har något i baktanken? I så fall är det skrämmande.
Jag har inga killkompisar men jag skulle vilja ha. Hur gör man för att få det om de tror att man är ute efter nåt annat? fortsatte hon.
Ja hur gör man? Ska det vara så svårt att se varandra som människor och inte ett kön?
Jag minns när jag ofta umgicks med en man. Nu visste jag att han var homosexuell men det visste inte andra. Och nog tisslades det allt. Han var dessutom mycket yngre än mig, något som även det retade upp andra.
Allt sånt här känns så förlegat, ändå finns det kvar och inte bara bland de äldre generationerna.
Hur ser du på detta?
19 kommentarer:
Oj Eva, det finns kvar! Jag upplever då och då att det är hotfullt med en ensam kvinna som jag. På middagar, om jag pratar vänligt med en man, kommer en del fruar störtande på ett sätt som bara kan upplevas som bevakande, det är obehagligt. Och jag tror det är oerhört svårt att föreslå en fika utan att många män tar det som en invit. Det är jättetråkigt, jag vill också ha "killkompisar"
Jag hade alltid pojkkompisar när jag var väldigt ung och även i tonåren. När jag åkte med Kent och Emil till Samos, fick jag ideligen förklara för andra att vi, Kent och jag själv, INTE var ett par, utan bara kompisar.
Det var nästan omöjligt att begripa.
Vi ringer till varandra och pratas vid och jag tycker att det är hur underbart roligt som helst.
Pv har ju också - dels genom jobbet med mest kvinnliga arb.kamrater - men även privat, kvinnliga vänner och ringer och pratar med dem.
Och seglar .-))
Kram på dig!
Jag har alltid haft flera killkompisar...och det har faktiskt fungerat. Jag är uppvuxen med tre storebröder (och de hade ju många kompisar) så det var alltid mer killar än tjejer runtomkring mig.
Men det senaste året har jag faktiskt "förlorat" min allra bästa killkompis. Han som jag jobbat med, rest tillsammans med, han som har varit en del av vår familj, varit hundvakt, hjälpt oss med yngsta sonen som har ett funktionshinder, min allra bästa vän....han gifte sig och sen är allt bara jättekonstigt!
Så trist! Jag kan bara tolka det som att hans fru inte vill att han ska ha kontakt med mig längre....suck!
....och min man har egna tjejkompisar som inte är mina. Främst genom jobbet men de är i alla fall hans och jag är glad att han har dem.
Eva: Låter hur trist som helst. Vad tror fruarna? Om dig och om sina män? Ja varför kan man inte vara kompisar?! Vi missar ju så mycket om vi bara har vänner av samma kön.
Elisabet: Ja jag vet ju att både du och T har ett sunt sätt att umgås. Ni kan umgås med det motsatta könet utan att det knorras (ja lite då :). OK segling men en kopp kaffe med det motsatta könet - ska det vara nåt att bråka om?!!
Londongirl: Trist när det blir så. Att ha en vän som man mister p g a rädsla, det är inte kul. Låter som om både du och din man har en sund inställning till relationer, oavsett om det är en man eller kvinna.
Som ung hade jag många killkompisar - men att jag skulle ta initiativ till att gå och fika med en karl nu... det finns inte.
För ett tag sen fick jag mail från en man som jag enbart suttit bredvid på en endagskurs om jag ville komma till Stan och fika med honom. Nix. Inte för att han påstod sig ha Avsikter, men förmodligen skulle han tolka det som att jag vill börja umgås.
Det är skillnad om man ÄR på en kurs t.ex. tillsammans, men... näe. Jag har nog blivit en tråkig småstadstant.
Mitt sätt att umgås med alla kön är att deklarera från början (och under tiden som går) vad jag har för avsikter. Och dessutom är jag ärlig med att jag kan känna saker jag inte tänker göra något åt. Dvs om jag attraheras av en människa säger jag det - och om jag inte tycker det är lämpligt att göra något åt attraktionen säger jag det också. Så vet vi. Och då, när det inte är några spel under ytan brukar det gå bra att leka med varandra utan dolda avsikter. Jag gör likadant med eventuella makar till såna jag umgås med. Talar med dem och lär känna dem och är ärlig
Livet på gatan, som missbrukare och utslagen har lärt mig läxan. Är man inte ärlig med sina avsikter är man en död hora rätt snart.
Jag är nog lika tråkig som Bloggblad.
Kursare och kollegor, under kursiga eller arbetsliga former, ja. Annars, nej.
Det är tråkigt för jag hade trevliga manliga kursare en gång i tiden.
Maken har kontakt med en del gamla kursare, av båda könen. Men de har blivit vänner till mig med. En del manliga bor på ett sånt sätt att jag blivit inbjuden att sova över där när jag behöver. Det erbjudandet tar jag gärna, men bara om frun är hemma.
Så blev jag nyfiken, Eva. Vet jag vem din vän är?
Jag har alltid haft lätt att umgås med killar, men man puttas ju nästan oundvikligt in i fållor ju längre livet går. Jag har gamla polare, i något fall även nån ex-fling, som jag kan luncha och ha trevligt med på helt vänskaplig fot. Just för att vi har en historia, enbart vänskaplig eller något lite mer, gör ju att vi numera vet exakt var vi har varandra.
Min man bryr sig inte ett dugg, och vad en eventuell omgivning skulle får för sig bortser jag helt ifrån.
Är det inte så här också, att man med olika människor pratar om olika saker?
Med Kent pratar jag om precis allting nästan .., om hur livet är och allt sånt.
Vi träffades innan jag mötte PV och vi har varit till Grekland tillsammans och han är för mig en otroligt fin vän.
På samma sätt är det med pv.
Jag hör ju när han pratar med sina vänner att det är precis på samma sätt .., man borde kunna unna varandra den glädjen, det tycker jag.
Det berikar ju ens liv.
När jag var gift däremot, var det annorlunda. Då skulle det ha varit absolut omöjligt att åka med en annan man på semester; det fanns inte ens i tankevärlden och jag skulle inte göra det nu heller.
Men att gå och fika med en annan man, nu, alltså .., inga som helst problem!
Ja, jag är nog som bloggblad jag också, hur trist och sippt det än låter.
För visst tror jag att ngn stöter på mig om han vill fika eller ta ett glas vin. Det blir nej...
Tror att balansen är fin där mellan "bara" kompisar och ngt mer. Det kanske är som When Harry met Sally. När Harry säger "you do realize that men and women never really can be friends. The sex will always be there".
Jag tror tyvärr det ligger lite bakom det.
Usch vad tråkig jag låter.
Kram!
Men alltså, det kan finnas vibbar utan att man måste agera åt det hållet eller ens vilja det. Och ha trevligt ändå.
Fast sånt är förstås svårare med nya bekantskaper än med såna som man redan känt på pulsen (jfr det jag skrev om mina gamla flörtar).
Bloggblad: Det kanske beror lite på situationen. Gamla vänner man haft länge och känner kanske det inte känns lika osäkert med. Men visst är det tråkigt att det ska behöva vara så. Att det ska finnas en avsikt med en fråga?
Ebba: Det låter klokt tycker jag. Ärlighet och rakhet varar längst. Och modigt är det också. Undrar hur samhället skulle se ut om fler vore ärliga? Friskare tror jag, på många sätt och vis.
Cecilia: Ja tänk så många man har stött på i olika sammanhang under årens lopp, som bara försvunnit. Som gamla kollegor borde man kunna ta en kopp kaffe tillsammans. Njae, kanske :)
Cruella: Ja känner man varandra och vet var man står borde det inte vara några problem.
Elisabet: Nej åka på sem. med en annan man gör inte jag heller. Det räcker så bra med den jag har :) Och det skulle kännas konstigt, hur god vän man än är med personen. Men en fika! Kan inte se något problem med det.
Annika: Attraktionen kan säkert finnas där. Men att den ska stå i vägen för umgänge, nej det tycker jag är hur tråkigt som helst. Möten mellan människor borde få vara öppna - utan några andra baktankar. Kanske är jag naiv när jag tänker så.
Cruella: Ja lite så tänker jag också.
Jag är nog lite kontroversiell här, känner jag... Jag har många killkompisar (både gamla och nya) som jag gärna umgås, diskuterar och fikar med. Min man känner dem alla (tror jag.. ;), men han vet var han har mig så det är absolut inga problem! Om någon tittar snett, so what?
No problems.
smulan: Låter sunt och befriande tycker jag. Vad kul att kunna ha det på det viset utan att någon annan "knorrar".
Vilken tur att jag inte var helt ensam om det här... Jag samarbetar en hel del med manliga musiker t.ex. Inga problem att de kommer förbi här och fikar och pratar vare sig maken är hemma eller ej, men det är jobb.
Skulle en manlig bekant sitta med en fika och jag går förbi - som händer ute sommartid - då kan jag visst slå mig ner och ta en kopp så där helt oplanerat, men det är en helt annan sak än att bestämma en träff bara så där utan "avsikt".
Förresten ska jag till en kvinnlig bekant på middag ikväll... :) Inga problem.
Min mamma har berättat att hennes väninnor tisslar och tasslar när hon tar en fika eller går på konsert med en änkeman hon känner. Pappa dog ju förra året och då är det ju bra att mamma har någon att gå ut med, men det kan man visst inte göra utan att det snackas.
Nu är mamma förstås 68 år ...
Bloggblad: Det ligger mycket i vad du säger, bara att ringa upp sådär och fråga om en fika, det är svårt. Hoppas du hade en trevlig kväll!
Howdy Sailor: Oj,oj,oj, allt detta skitsnack. Tänk om folk kunde sluta bry sig! Jättekul att din mamma har någon att gå ut och fika med.
Skicka en kommentar