Människor blir, på ett eller annat vis, sjuka och allt fokus läggs på dem. Behandlingar inleds och följs av rehabiliteringsprogram (i bästa fall). Det behövs full koncentration för att orka med sjukdomen och allt vad den för med sig. Och mitt i allt detta finns de anhöriga och vännerna. De som står bredvid och inte vet hur de ska hantera situationen. De som kanske är lika förvirrade och rädda som den sjuke. Där står de med alla sina frågor och rädslor och vet inte hur de ska bära sig åt.
Inom systemteorin arbetar man med hela familjen om en av familjemedlemmarna blir sjuk. Systemteorin menar att delarna i ett system hänger samman i ett ömsesidigt samspel, där alla delar påverkar de andra. Så, om en i familjen är sjuk påverkas hela familjen. Enkelt kan man tycka men svårt när det kommer till praktiken.
Jag minns den där försommardagen när psykologen på barnpsyk ringde mig och sa att vår äldsta var självmordsbenägen. Jag minns hur världen stannade upp för en stund. Jag minns förvirringen som sedan rådde under ett antal år. Dottern fick hjälp ( och allt rättade så småningom till sig) men den övriga familjen lämnades utanför med sina frågor och rädslor.
Den psykiska delen av oss människor syns inte och många är rädda för den. Därför finns den inte, man lämnar den utanför. Vårt själsliga lidande tystas ner. Men hur ska ett helt "system" bli friskt om ingen vågar möta? Om det inte finns någon att tala med? Då gäller det att kunna tala med varandra inom familjen. Orka stötta varandra. Alla orkar inte och det kan ge tragiska konsekvenser.
För vårat "system" har det gått bra. Vi har tagit oss igenom svårigheter och tunga dagar med oro. Vår äldsta mår bra tack vare god hjälp.
Den som är sjuk lider, det går aldrig att förstå, bara stötta och finnas där. När anhöriga inte mäktar med, inte klarar av situationen. Vem vänder de sig till då?
Har Du några erfarenheter kring detta?
8 kommentarer:
Ja tyvärr. Känner igen det du beskriver. Känslan av vanmakt hos de som står bredvid. Chockade och oförstående. Tusen frågor men ingen att ställa dem till.
/M
Eva .....! Älskade Eva!
Det här har inget med relationer att göra eller jo: den lilla ängeln sitter nu i fönstret .., och akvarellen ska få sitta på den på söndag nymålade hallväggen!
Från hjärtat T A C K!!
Det är verkligen intressant det där att för den som har en "legitim" sjukdom kan det finnas stöd för anhöriga, men inte om det är psykiska besvär - som ju både direkt och indirekt ofta går ut över närstående, med skuld och sorg och förvirring OCH den omedelbara samvaron, där folk kan vara väldigt svåra att ha att göra med.
M: Ja det är en stor brist inom sjukvårdssystemet. Och tyvärr tror jag det blir sämre och sämre.
Elisabet: Härligt att du gillade dem!! Ha en fin dag!
Julia: Och de psykiska besvären är mer abstrakta, de går inte att "ta på", därför så mycket svårare att bemöta. Kanske också därför människor i ens omgivning inte vill se eller höra. Okunskap som föder rädsla.
Jag ser det på nära håll just nu, hur en väns sjukdom påverkar hela hennes familj. Det är så tydligt men hon ser det inte själv och inte familjen heller. Ändå har hon en synlig sjukdom, cancer. De skulle alla må bra av att få hjälp, inte bara hon.
Annika: Ja tyvärr ser man det kanske inte när man är mitt uppe i sjukdomen, med allt vad det innebär. Allt blir så tärande med obesvarade frågor och oro. Och alla omkring personen mår dåligt.
Hej,
När jag blev sjuk i anorexi fick faktiskt mina föräldrar chansen att gå på egna "föräldrarsamtal" med psykolog liksom några föreläsningar där personal berättade om sjukdomen för anhöriga. De hade förmodligen tur att landstinget erbjöd den möjligheten då, jag vet inte hur det är numera.
Jag tänkte inte på det när jag var sjuk, man är liksom inne i sin egen värld, men det är sant att de anhöriga påverkas oerhört mycket. Mer än vad man tror.
Mina föräldrar visste i princip ingenting om anorexi när jag blev sjuk, och hur skulle de kunna hjälpa mig om de inte visste någonting om sjukdomen och varför man beter sig så som man gör? Jag tror det är viktigt att man som anhörig får chansen att prata med någon om man så önskar, dels för att kunna lugna sig själv och förstå att det inte är man själv som är orsaken men också för att man ska kunna hjälpa och stötta den som är sjuk.
Take care!
Emma: Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Så värdefullt för omvärlden. Och så bra att dina föräldrar fick gå i samtal även de. Tror inte det är många platser i Sverige som har det att erbjuda. Särskilt inte nu med alla nedskärningar. Nej vet man inget om sjukdomen då är man inte till så mycket stöd, då har man fullt upp med att hantera sina egna känslor och rädslor. Hoppas det har gått bra för dig och dina föräldrar. Allt gott till dig!
Skicka en kommentar