Så olika vår dag kan se ut. På Haiti kämpar människor för sitt och närståendes liv. Så ofattbart för oss här i Sverige. Här ser vår kamp annorlunda ut. En kamp som kan te sig futtig när vi jämför med katastrofdrabbade länder.
Att jämföra med något så ofattbart, något så främmande, det tror jag inte går. Vad som däremot går är att skänka pengar till drabbade länder. Pengar ger dem inte sina nära och kära tillbaka. Den känslomässiga förlusten kan vi inte hjälpa till med. Däremot kan vi hjälpa till med att bidra med vårt överflöd, till ett redan utsatt land.
7 kommentarer:
Det var så ledsamt när vi vaknade till denna obeskrivliga katastrof. Jag såg en film om alla kupper och försök att bryta ner demokratin på Haiti för nå'n vecka sen. De som äntligen hade sluppit ännu en militärregim och så kommer detta.
Ja, det är vedervärdigt. Och jag kan själv inte tänka mig NÅNTING värre än att ligga fastklämd under rasmassor - levande -, ja, att vara död då förstås, men ändå.
Å, vilken fasa!
Och ARMA människor .., denna ofattbara skräck för efterskalv och förlorade anhöriga och inget vet man!
Tack för länken.
Det känns bra att få hjälpa till.
Jag tycker som du Eva, vi ska hjälpa till om vi kan. Såg att även Röda Korset har insamlingar.
Granne med....: Ja det är så sorgligt och så orättvist. Vissa drabbas så hårt, gång på gång.
Elisabet: Ja, att i detta kaos känna en stor ovisshet, hur orkar man?! All hjälp behövs.
Annika: Ja, en självklarhet tucker jag, om vi kan. Och det flesta kan tror jag, det handlar om prioriteringar.
OCH i ett land som redan är så drabbat av fattigdom och misär.
NOG är det för hemskt.
Ser på TV från Haiti och räds och skräms. Ser i Washington Post hur det ligger över hela första sidan...
Betalar in lite extra till UNICEF och röda korset, men ändå..
Man fattar ju ingenting av skräcken och larmet och kaoset...
Sen kommer västvärldens följdfrågor:
HUR går det med min kryssning?
Jag har hyrt hus i karibien om ett tag, hur blir det med det?
Kan man ligga på beachen i st. martin? eller finns en tsunamirisk om fyra veckor?
Ack ja...
Annika: Nej det är just det, så ofattbart. Ja konstrasterna blir stora när sådant här händer.
Skicka en kommentar