Jag gillade Bodil Malmstens sommarprogram i juli (eller var det augusti?). När jag senare diskuterade programmet med några vänner var jag den enda som gillade det. "För gnälligt" var det någon som sa. Och tänk, just den "gnälligheten", det var den som jag gillade. För det första tyckte jag inte att hon gnällde, jag tyckte att hon beskrev sina känslor. För det andra tyckte jag att hon belyste detta med feel-good hysterin på ett mycket bra sätt. Det är som om vi inte får må dåligt, något sånt sa hon.
Är det så att vi lever i ett samhälle när vi sopar undan våra negativa känslor? Där allt är frid och fröjd, i alla fall utåt sett. Där vi enbart visar våra polerade ytor? Har vi tid att lyssna på våra medmänniskor som inte mår bra eller avfärdar vi dem p g a sin "gnällighet"? Ibland känns det så, tyvärr. För visst är det mycket roligare att umgås med någon som är glad och kreativ, det tycker jag också.
Man kan bli ensam av sin "gnällighet". Då sitter man där och slickar sina sår. Tills den dag då man är glad igen. Och passar in i systemet.
God och glad ska männskan vara!
Eller?
18 kommentarer:
Vi ( eller i alla fall en del) kanske borde gnälla mer och inte mindre.!?
Mitt Jag/Egot har fastnat lite i Glad/positivitetsrollen (som jag nog hittade redan som ung) och som alla andra roller som vi har, är det ganska svårt att lägga av med att gå in i dem. De sitter liksom i ryggmärgen.
I mitt yrkesliv så har jag också bara jobbat med olika typer av kundservice, så rollen är fast förankrad, kan man säga.
Ibland skulle det nog var nyttigt att säga precis hur jäkla jobbigt det är med vissa saker men samtidigt när man tränar mindfulness (som du vet att jag gör) så handlar det mycket om acceptans av nuet, alltså att inte värdera läget med hjälp av tankarna (det är så hemskt nu, det är så roligt nu, osv) utan att bara vara medvetet närvarande i vad helst som sker.
Det är ju våra TANKAR om situationen som ställer till det för oss och det innebär lidande.
"Bla, bla, bla ifrån morgon och till kväll, är det bara..."
= det blev lite långt. :)
Varma hälsningar!
Öht tycker jag att B.M. är gnällig.
Det gör mig inget alls, människor får gnälla hur mycket dom vill.
Och ibland tycker jag t.om att hon låter lite stroppig.
(Men hon är säkert vänlig och rar .. jag blev bara sååå besviken på den senaste boken och kan för mitt liv inte fatta hur den kunde få såna recensioner!)
Ps. Under mitt första år som ensamseglare, chattade jag länge med en högt kultiverad man från Sthlm, ja, enligt honom själv.
"Om jag säger namnet Bodil ...? Vad är det första du tänker på då?" undrade han.
Jag sa att då tänker jag på min katt som heter Bodil.
Det var såklart fel svar.
Men jag hade visst läst hennes böcker och fullkomligt älskade Priset på vatten ..., men sen .., tycker jag att det mest blev ett enda ..., tja, ingenting, egentligen.
Tur att vi människor är olika. Ds.
Sista nu.
Dessutom tycker jag att människor - undertecknad inkluderad - är himla bra på att gnälla .-)
Det var gnälligt, eller negativt kanske jag hellre skulle säga. Men man måste tillstå att hon har ett underhållande sätt att klaga. Hennes sista bok var mycket bättre som ljudbok, inläst av henne själv.
Jag gillar att hon inte förskönar sig själv det minsta. Varken till utseende eller karaktär.
Ibland är det så skönt att gnälla järnet men det gäller att inte fastna, både för sin egen och andras skull. Fast vad är gnäll egentligen?
Vad jag tänker när jag läser hennes blogg och lyssnar till henne är inte så mycket att hon klagar och gnäller, för det gör hon, jag tänker mer: Är hon så olycklig? Det låter som om alla vardagens förtretligheter ger sig på henne och hon berättar svartsynt humoristiskt om det. Men jag vet ju själv att när jag retar mig på allt då är jag egentligen ledsen. Och ledsna människor har det jobbigt. Så jag undrar mest: Är du ledsen Bodil?
Så skönt att hitta meningsfränder: jag störtgillade Priset på vatten men har sedan dess blivit grymt besviken på BM. Och en ljudbok har jag klämt, men hon pratar trist - ja, gnälligt, faktiskt!
wow, precis i dessa tankar jag har gått de senaste dagarna. Har varit lite nere, men stolt som jag är har jag svårt att erkänna det, leenden klistras istället på. tack för detta <3
SoF: Ja våra invanda roller kan vara svåra att ta sig ur. Och visst är det härligt med glada och trevliga människor men ibland kan det bli till en fasad. Ja här och nu ska vi leva, så svårt. Men känslor kan ju ibland spela hjärnan ett spratt, de kommer när de vill, utan att man ens tänker.
Elisabet: Hahaha, den med katten var bra! Gnäller gör vi lite till mans men jag tycker ändå att Bodil hade en poäng i sitt sommarprat, att det har blivit fult att må dåligt. Då handlar det inte om gnäll utan att man klart o tydligt berättar om det som man bär inom sig.
Ingela: Det kanske är just det, hon förskönar sig inte och det kan skrämma oss "väluppfostrade" människor. Sen är ju hennes röst lite åt det gnälliga hållet, kanske det som gör att många tycker att hon gnäller.
Annika: Ja det var en bra fråga! Vad är gnäll och vad är äkta känslor? När får man säga vad man känner och när bör man inte göra det?
Eva: Ja så kan det vara. Jag ser också en massa problem när jag är ledsen. Och ledsenhet är en genuin känsla. En känsla att ta på allvar.
Klimakteriehäxan: Jag minns B:s böcker, de som kom innan Finistere, jag älskade dem. Bloggböckerna har en annan karaktär men jag gillar hennes svarta humor. Saknar dock en roman att "bita i".
Sara: Men vännen! Trist att du känner dig så. Prata med någon om hur du mår, det brukar alltid lätta. Ett påklistrat leende blir jobbigt i längden. Kram!!!
BM står jag inte ut med, alltså jo, jag tycker hon har skrivit somligt rätt så briljant. Men jag uppfattar henne som otroligt kokett i sitt icke-förskönande av sig själv och sin situation. Och när hon strött tusen antydningar omkring sig kring vad hon drabbats av och livets alla orättvisor tvekar hon inte att just STROPPIGT slå igen dörren i nosen på alla som undrar över det halvkvädna.
Och hon är i sin fulla rätt att värna om sig förstås, man är sig själv närmast, men jag tycker det blir problematiskt ändå. Självupptaget.
Cruella: kunde inte sagt det bättre själv. Eller jag gjorde ett försök på min egen blogg för ett tag sen. Men det urartade och blev tråkiga kommentarer om annat så jag lade ner det.
Jag är som många här ganska besviken på att hennes egentligen första bestseller Priset på vatten.. sedan dess efterföljts av mer eller mindre kritiska och just gnälliga och pretentiösa böcker. Ser man henne på tv är utvecklingen glasklar. Hon mår inte bra och det påverkar förstås kvaliteten på och omdömet när det gäller författarskapet.
Nu tänker hon inte på sin målgrupp när hon skriver säger hon men nog tror jag det vore lite nyttigt med koll på bloggar som den här och andra så att hon ser de besvikna - och empatiska föralldel - reaktionerna. Jag, som också nu är bosatt i Frankrike har också reagerat på den okritiska kritiken mot landet hon bott i och som tagit emot henne väl.
Just nu är det istället svenska posten som är föremål för envis gnällighetpå BM-bloggen. Man kan alltså hitta precis vad som helst att projicera sitt elände på - men som Eva själv säger: inte är det roligt att umgås med människor som har sur och kritisk gnällighet som fokus? För det behöver vi väl ändå inte hålla upp en fasad över att vi alltid mår bra?
Jag har aldrig läst henness blogg. Kanske är det därför jag inte har tröttnat på "gnället". Än.
Men Ingela, gör det. Gå in på Finistere.se. Så ser du också vad nästa bok kommer att handla om.
Jag tycker inte att Bodil M låter gnällig alls. Jag har läst hennes blogg ett tag och sett henne intervjuas på TV och hört henne sommarprata.
Tvärtom tycker jag det är befriande med en kvinna som inte gullar till det utan som berättar om sina upplevelser rakt på, utan förskönande omskrivningar.
Jag uppfattar inte heller rösten eller texterna som ledsna, utan som allvarliga. Att vara allvarlig behöver inte vara detsamma som att vara ledsen och att våga kritisera utan att med förbehåll skoja till det, låta äppelkäck eller urskuldrande ser jag inget fel med, det heller.
Cruella: Tänk så olika vu uppfattar människor, jag tycker snarare att hon har en stark integritet, något som jag nästan avundas henne.
Monet: Hennes bloggböcker är jag inte så förtjusta i, snarare hennes tidigaste verk, de innan Finistereboken.
Ingela: Jag läser sällan hennes blogg men har läst böckerna. Hon skriver bra, men bättre förr.
Matilda: Jag gillar också hennes Rakt-på språk. Hon har ett stort allvar och en slags svart humor som tilltalar mig.
Att ha en stark integritet står på inget sätt i motsättning till det jag skrev.
Monet: Hahaha! Svenska posten är ett underverk jämfört med den franska, dristar jag mig till att tycka:-) Eller så gäller mina erfarenheter bara Paris.
Cruella: OK.
Skicka en kommentar