lördag, oktober 31, 2009

Surdeg kan innebära olika saker

Jag har en surdeg som bubblar i mitt kylskåp. Jag häller ut lite av den gamla och sen matar den en gång i veckan. Bakar bröd på den lite då och då. Det blir ett gott bröd, som innehåller nyttiga lactosbakterier. Näringen i brödet tas upp långsamt av kroppen och brödet ger en mättnadskänsla som håller länge.

Men, surdeg kan vi även prata om i andra sammanhang. Jag tänker på hur vi ibland pratar om andra människor som en "surdeg", då i en mer negativ form än när det gäller bröd. En människa som är som en surdeg sprider någon slags makt genom sin tystnad och bitterhet. Stämningen blir dämpad. Inget liv flödar. Alla runt omkring blir påverkade.

Under den senaste tiden har jag stött på några av dessa "surdegar". Deras sätt att vara förminskar mig. Jag blir osäker. Det känns som att möta en osynlig vägg. Hur man än försöker går det inte att hitta minsta lilla öppningsbara fönsterglugg. Det är stängt. Där sitter de och sprider sin sura stämning och förminskar både sig själv och andra.

Jag avskyr det. Verkligen. Jag vill ha rak kommunikation.

För någon vecka sedan konfronterade jag en av dessa surdegar. Ställde en rak och öppen fråga. Vad som kan hända sådana gånger kan vara att dämningarna brister och all inneboende ilska flödar ut. Vilket det gjorde i detta fall. Det blev mycket att ta emot. Mycket som jag inte förstod något av. Hur såg min del i det hela ut? Vad hade jag gjort för fel? Tyvärr fick jag inte möjlighet att "försvara" mig. När utbrottet var över stängdes den osynliga muren igen.

Stängt. Igenbommat.

Mina frågor blev obesvarade. Det är bara att gå vidare, försöka undvika surdegar så gott det går. Om det inte går gäller det att hitta ett förhållningssätt gentemot dem. Men det är svårt. Mycket svårt.

Och jag säger som Paulus i Första Korinthierbrevet 5:7, Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg.

Hur gör Du med surdegar? Rensar bort dem ur ditt liv? Hur möter du dem?

7 kommentarer:

Sara sa...

Känner igen det där så himla väl, vi gick och pratade med en av våra lärare här om dagen (hon är även kursansv.) för att försöka förbättra saker och ting och få lite svar, men fick mothugg direkt och hon pratade om att vi borde vara "vuxna människor" etc. Trist när människor inte kan bemöta en på ett bra och jämlikt sätt! Svårt att veta hur man ska förhålla sig och göra något åt detta.

Vonkis sa...

Gör som du, frågar vad som är fel, vill personen i fråga inte reda i det som stör får det stå för den, vill han eller hon slösa energi på negativ kraft får hon eller han göra det, jag har gjort det jag kunnat och går vidare. Låter kanske förmätet men det fungerar för mig. Sedan kan det ju hända att personen i fråga kommer en lång tid senare (månader, år) och vill prata och då gäller det ju att inte själv vara den som stänger dörren.

Evas värld sa...

Bra av dig att fråga, men får man då bara dörren i ansiktet kanske det inte är en relation att satsa på? Jag vill inte ha energitjuvar i mitt liv, surdegar som knäcker min glädje och inte vill varken glädjas med mig eller vara med mig när jag är ledsen. Livet är för kort för att jag ska knacka på fler stängda dörrar. Ett försök är okej dock - och jag vill som Vonkis säger inte vara den som stänger dörren om personen en dag kommer tillbaka med ett öppnare sinne.

S o F sa...

I teorin är det ganska lätt att handskas med sådana här situationer/människor men i praktiken, just då i stunden - då blir det betydligt svårare.
Och sedan också att direkt låta det rinna av sig och inte ta det personligt.
(så svårt, så svårt)

Eckhart Tolle (vars bok En ny jord, jag studerar nu) menar att ickereaktion är en styrka, inte en svaghet.

I vårt samhälle idag framhålls gärna att vi alltid ska ha en åsikt, alltid ska säga vad vi tycker o.s.v. Att detta sätt är det rätta sättet.

Tolle menar tvärtom. Att vi ska försöka att inte värdera, bedöma och tycka, om allting runt omkring oss - utan att vara medvetet närvarande och neutrala.
En djupare innebörd av vad Jesus menade med att "vända andra kinden till". Alltså att inte reagera (och bete oss likadant tillbaka).

...och så kan man testa och se hur det fungerar i praktiken. ;)

I förlängningen kan man också fundera på vad detta skulle innebära i världen..? Skulle det inte finnas några krig då?

Varma hälsningar från teoretikern SoF. :)

Elisabet sa...

Jag känner en kvinna som, några efter sin skilsmässa då hon valt att lämna sin man (efter ett jättelångt förhållande som varat i 34år) av sin syster fick höra att ..."du har förstört vårt liv".

"Vårt liv" = systerns.

Kvinnan som fick det beskedet, hon tappade alldeles fattningen .., ja, hon förstod ingenting.

Och hon frågade om detta verkligen var sant?

Nog visste hon att hennes f.d. hade varit högt älskad av sin svägerska, men inte sååå ..:?

Jo, så var det.

Det tog flera år att normalisera dom här systrarnas förhållande.

Hon som hade "förstört livet" för sin storasyster, drog sig tillbaka inom sitt skal .., ja, hon närapå slutade att höra av sig till systern.

Nu .. har det gått fem år sedan detta hände.

Nu .., fungerar det som vanligt.

Allt är okej.

Men ..., kvinnan som är lillasyster, hon upplevde nog den äldre systern som en ständig "surdeg" (även i andra sammanhang) och först när den yngre vågade säga ifrån ordentligt .., (det gjorde hon nämligen då .., hon sa ifrån att om jag har förstört ditt liv genom att skilja mig, då behöver vi inte umgås ...)så fick hon självrespekten tillbaka.

Jag förstår henne.

Och nu fungerar det som sagt var bra.

Och surdegar finns överallt.

På arbetslplatser, bland annat.

Vad gör jag själv?

Jag gör som du.

Varm kram och förlåt det långa svareet .-)

Christina sa...

Vonkis svarar precis som jag själv känner inför surdegar.
Tyvärr har jag svårt att helt och hållet befria mig från vissa surdegar, det sitter en liten tagg i hjärtat och liksom tungan söker sig till en trasig tand, så går tankarna till dem trots att jag inte vill.

Det är väldigt svårt att hantera närstående surdegar.

Jag tycker Vonkis skrev något väldigt fint - att inte vara den som stänger dörren om personen en dag kommer tillbaka.

Evas blogg sa...

Sara: låter som om ni mötte en riktig surdeg. Trist, med tanke på att hon är er mentor för framtida yrkesliv. Hon vill väl inte att studenterna ska ifrågasätta. Finns en del sådana lärare. De vill köra sitt eget race. Trist.

Vonkis: Klokt sagt! För även om de stängt dörren så kanske de kan öppna den en dag. Just nu lämnar jag surdegen därhän. Tänker inte "mata" den.

Eva: Jag försöker också undvika surdegar i mitt privatliv. Tyvärr kan man inte undvika dem i andra sammanhang, det finns ofta någon av dem i olika sammanhang. Då gäller det att hitta ett förhållningssätt som gör att man kan "stå ut".

SoF: Ja så är kanske det bästa sättet att möta. Inte fundera och ifrågasätta så mycket. Men ibland tror jag att man behöver ställa frågor, om inte annat för ens egen skull, för att få en klarhet i vad som pågår. Stämningar kan ju göra siuationer ohållbara. Att ställa frågor kan ju leda till att detta bryts, på ett eller annat sätt.

Elisabet: Ingen fara :) Kul när ni delar med er. Ja nog handlar det ofta om respekt, för oss själva och andra. När vi säger hur vi tycker och tänker bler vi mer tydliga. Om vi nu får en chans att säga det, om inte dörren stängs innan.

Christina: Vilken bra metafor" liksom tungan söker sig till en trasig tand". Nej det är inte helt lätt att släppa, det finns ju en sorg i det hela också. Att inte bli respekterad för den man är. Att bli bortvald. Att inte duga.... Och ja, det tycker jag också.