torsdag, juli 09, 2009

La familia

Snart är vi samlade hela familjen, något som inte händer särskilt ofta men är desto roligare när det händer. Någon vecka under sommaren, vid påsk och till jul, det är vid dessa tidpunkter vi oftast ses allihop. Med hela familjen räknar jag, i detta fall, barnen, "svärdottern", maken och jag. Ibland även min gamla mamma.

Vad räknas som en familj egentligen? Antar att det ligger i betraktarens ögon. Är man van att ha sina syskon med familjer i ens närhet, då räknas kanske även de som familjen.

Jag är inte van vid att ha en stor familj. Jag är inte van vid att vara fast sammanbunden med syskon och deras familjer. Jag har bara en bror, som lever själv i Malmö. Honom har jag träffat vid jul varje år, vi lever så olika liv och han känns ganska frånvarande i mitt liv. Min mamma bor här i stan, hon och pappa har alltid varit en del av min tillvaro. Sedan pappa dog har kontakten med mamma förstärkts, hon är gammal och ledsen och behöver stöd i livet.

När jag flyttade ut till landet, till min mans barndomsgård blev jag förvånad över hur tätt hans familj levde. Det var så självklart att man gick in och ut hos varandra. Bjöd varandra på sina fester och umgicks ofta. Jag var inte van vid denna självklarhet i umgänget. Inget ifrågasättande om det var OK eller inte, man bara gjorde så, det hörde till för det var ju ens familj. Visst var det glatt och trevligt, men alla andra vänner då? De som jag såg som en del av min familj? Var fanns utrymmet för dem?

Jag tycker det verkar härligt med att vara en stor och sammanbunden familj. En trygghet i tillvaron. Men det får inte bli till ett tvång. Att man blir till en klan som alltid hänger ihop. För mig känns det viktigt att ha de vänner som jag valt själv, de som kanske delar intressen och tankar med mig.

För mig behöver inte familjen enbart bestå av blodsband. Bröder och systrar har jag många av, även om vi inte bär släktskapets rötter.

Men barnen, mina ögonstenar, de längtar jag efter ofta, ofta. Lyckan och rikedomen den är total när vi ses alla tillsammans.

Nästa vecka, då ska vi ses, allihop tillsammans.

La familia.

4 kommentarer:

Annika sa...

Nära och kära heter det ju och det tycker jag säger mer än just ordet familj. Där kan såväl familjemedlemmar som de vännerna ingå. Familjer som blir som klaner, som alltid måste fira varje högtid tillsammans, inte för att man längtar efter det utan för att det ska vara så - nej, det är inte heller min melodi.

Evas blogg sa...

Annika: Ja det är bra ord, att byta ut mot familj. Nej klankänslan den vill inte jag heller ha.

Amber sa...

Ja, det där med familj är inte lätt. Jag har sju syskon och är inte särskilt familje/släktkär, tycker mest det är besvärligt med alla starka viljor och en viss brist på hänsyn, som ju kan uppstå i de s k familjerna.

Bara för att man är släkt, eller familj, betyder det ju inte att man är särskilt lika.

Jag föredrar också mina självvalda vänner - där ingår några av mina syskon.

Evas blogg sa...

Amber: Oj,ni är en stor familj! Nej man behöver verkligen inte vara lika just för att man är syskon, det är jag och min bror ett bevis på.