Det är tänt för en vän som ska ut på en lång, lång resa.
Just idag är det främst tänt för att minnas femmånadersdagen.
För fem månader sen idag, höll jag min far i handen för sista gången. Jag hörde hans röst, såg hans blick.
Innan han stilla somnade in för den sista vilan.
Jag kan ännu höra hans röst och se hans glada blick. Han har fattats mig många stunder denna sommar. Jag vet hur mycket han tyckte om att sitta här ute i solstolen vid vår stuga. Bara sitta där och se ut över ängen. Komma med en kommentar över allt det vackra han såg. Prata med sina barnbarn och intressera sig över vad de gjorde.
I år sitter han inte i vår solstol.
Kanhända sitter han och solar någon annanstans.
Och jag tror att han känner att han alltid har en plats kvar här vid stugan.
Må solen lysa över dig pappa.
Alltid.
7 kommentarer:
Ja, du Eva .., det där känner jag igen.
Man tror att man vet hur det ska bli.
Innan.
Det vet man inte.
Elisabet: Nej, ingenting vet man.
Det tomrum som en älskad människa lämnar efter sig kan aldrig fyllas, så är det.
Just det där "aldrig mer" kan göra väldigt ont ibland, men man går vidare ändå, för det måste vara så.
Din far har alldeles säkert en fin solstol där uppe där han är nu!
Sommarkramar!
Marskatten: Nej det går verkligen inte att fyllas och det gör ont när tomrummet finns där. Men, som du säger, livet måste gå vidare. Jag tror också han njuter i en skön solstol. Kram till dig!
Tänker samma sak. Det är så oerhört stort det där tomrummet, och inget inget kan man fylla det med.
Men på något sätt finns personen ändå där.
Kram kram kram!
Ja, det är otroligt vad man saknar dom, och så vilsen man kan känna sig ibland...
Om man tittar på ditt förra inlägg och detta, såå innheåller det stora delar av det som är livet, dvs både levandet och sorgen.
Viktiga tankar, att gå igenom känslan man har nu. Jag tycker det första året är värst. Man minns allt man brukade göra vid speciella tillfällen. Saknaden som alltid finns, trots att det gått många år. 32 år sedan min mamma dog i ALS och pappa fick en hjärtattack i sömnen för 27 år sedan. Det är länge sedan och känns ändå ibland som om det vore ganska nyligen.
Skicka en kommentar