Det var ljuvligt att slå upp fönstret här ute i morse. Strålande sol och en värme som vi inte är vana vid i Jämtland den här tiden på året.
Här på altanen åt jag min frukost iklädd nattlinne. Den 1:a maj!!
Middag på samma altan.
Hela dagen har vi varit ute och nu är jag ordentligt trött.
Idag var det åter en "första-gången-dag". Första gången som mamma kom hit efter pappas död. Det blev åter sorgligt. Hon har gråtit mycket. Saknat. Berättat minnen.
Mitt i allt det vackra och glädjande dyker den upp igen, sorgen. Och så måste det vara, det går inte att ändra på.
Vi fick denna dag tillsammans,
vad som händer i morgon vet vi ingenting om.
Nu är ögonlocken tunga och jag ska bädda ner mig i min lilla kammare.
10 kommentarer:
Det låter ändå som du har haft en underbar dag, trots sorgstänk.
Här har vi också vidunderligt varmt, rena högsommarvärmen.
Jag njuter verkligen.
Vilka fina bilder Eva. Men mitt i det vackra och förhoppningsfulla finns ändå sorgen där som ett stänk av vemod. Jag förstår dig precis. Kram!
Så skönt det låter där ute! Alldeles underbart.
Christina: Dagen har varit jättefin, sorgen är en del av livet just nu. Och den blev ännu tydligare när mamma var här, hon är så ledesn och förvirrad och det smittar av sig. Men livet är så vackert och fyllt av liv här ute, det blir någon slags dubbelhet.
Eva: Tack! Ja det är dubbla känslor på något vis. Glädje och sorg, snabba kast. Men man känner att man lever i alla fall .
Mossfolk: Det är det.Lugnt och fint.
Det låter härligt med en sån dag. Ofta är det så för mig att i de vackraste dagarna kommer även sorgen efter min far. Det är som om de starka känslorna kommer samtidigt. Jag vet att han älskade denna årstiden.
Ha en fin söndag.
Kramar
Bloggullet: Där sa du nåt, "det är som om de starka känslorna kommer samtidigt". Kanske är det så att när det vackra gör sig påmint så inkluderar det minnen av våra kära, dem vi sörjer. Min pappa älsakde också den här årstiden, han levde upp. Och han älskade att vara vid vår stuga.
Tack detsamma önskar jag dig!
Tack för en fin betraktelse!
Eva i H-höjden: Tack ska du ha och välkommen hit!
Jaaa. Precis så är det, som Bloggullet säger.
Det är oftast när jag är som allra lyckligast som jag grips av våldsam saknad/längtan!
Elisabet: Starka känslor väcker nog starka känslor.
Skicka en kommentar