onsdag, maj 20, 2009

Det kändes speciellt....



.....mycket speciellt,

att få vara den som lyfte ner urnan i jorden.

En stor stund.

Och molnen skingrade sig, solens skira strålar värmde oss vid graven.

Och tänka sig,

en regnbåge framträdde på himlen.

9 kommentarer:

Annika sa...

Vilket fint avslut din pappa fick. Regnbågen var nog en liten hälsning...

Madicken sa...

Håller med Annika.

Bloggullet sa...

Så märkligt och fint med regnbågen, som ett tecken.

Jag och min bror lyfte också ner vår fars urna i jorden. Att allt som är kvar av en älskad pappa är det som är i urnan,så obegripligt.

Jag beklagar din sorg.
Kram

Elisabet sa...

Ja .., tänk om man hade varit så klok att man valt en urn-lund eller så där så man hade en plats att gå till ..., det saknar jag såååå.

Det måste kännas skönt.

Lite tryggt.

Man vet var man har dom.

Evas blogg sa...

Annika: Ja det var en stor stund. Mycket stor.

Madicken: Ja det tror jag också.

Bloggullet: Tack ska du ha! Ja visst är det märkligt. En kropp i en urna, allt som är kvar. Ändå känns det på något vis inte konstigt, kroppen är död men anden expanderar. Så vill jag se det.

Elisabet: Ja på något vis känns det tryggt, man har sin plats att gå till. Men minneslundar är fina de också.

Maggan sa...

Eva, jag är helt säker på att regnbågen var ett kärlekstecken till er. Vilken stund att bevara i hjärtat!

Evas blogg sa...

Maggan: Ja det var en mycket stark stund, som alltid kommer att finnas inom mig.

Christina sa...

Det var inte länge sedan min pappas urna jordfästes, så jag vet hur det känns. Mycket speciellt. Ett avslut.

Jag är också väldigt tacksam över att ha en plats att gå till.

Ni gav din pappa ett fint avsked.

Evas blogg sa...

Christina: Ja visst blir avslutet så otroligt tydligt. Först nu fattar jag att det är slut på jordelivet för honom. Ja en plats att gå till kändes viktigt för mig också, när vi valde mellan grav eller minneslund. Tur man har dessa val.