...och tankarna virvlar i mitt huvud.
Minnen från en tid som varit, en viktig tid av mitt liv.
Han var min chef under ett antal år. En mycket bra chef. Vi var ett litet team som arbetade tillsammans, åkte på kurser, pratade om livet.... Han var en av de första som skickade blommor när vi fått vårat första barn. Han skickade iväg mig på min möhippa (eftersom mina vänner hämtade mig på jobbet). Han skickade blommor när vårat andra barn föddes.
Ja han var en viktig person under en del av mitt liv.
Nu finns han inte med oss längre.
Döden,
så ofattbar.
7 kommentarer:
Nä, men ååå, vad det är mycket död just nu, tycker jag.
Eller beror det på att vi är i den åldern att människor som vi känner faller ifrån?
Elisabet: Jag tänkte också så förut ikväll men jag tror att det är något vi måste leva med mer nu i vår ålder. Jag tänker på min mamma som mist så många vänner de senaste åren, först nu börjar jag förstå hur jobbigt det måste vara.
Döden har en irriterande ovana att dyka upp i tid och otid...
Ibland tycker jag det finns en värme i att vi alla delar detta att vara människa, att födas och leva och sedan gå bort.
Naturen har sin gång - även om vi människor måhända finner det onaturligt ibland.
Kram på dig!!
Dödsbud hugger tag i ens innersta skrymslen, en knut vrids om, hårt.
Man är aldrig förberedd.
Man tycker alltid det är fel tidpunkt.
Jag känner med dig!
Madicken: Så sant!
ab: Ja så är det. Och just i den reflektionen känns likheten mellan oss människor så stor. Oavsett vem vi är eller tror oss vara så är kretsloppet så lika.
Samuel: Men så roligt att du hälsar på! Nej onaturligt tycker jag inte det är med döden, men sorglig. Mycket sorglig.
Marskatten: Ja även om min f d chef är en människa som inte funnits med i mitt liv på länge så väcktes ändå känslor inom mig. Han har varit en del av mitt liv och den delen är för alltid borta nu.
Skicka en kommentar