måndag, februari 09, 2009

"Vackra pjäser"


Dessa vackra "pjäser" (om man ska snacka Antikrundespråk) står i mina föräldrars fönster. Jag har alltid tyckt om dem på grund av den vackra röda färgen. När solen strålar bildas ett vackert sken i "pjäserna"

Pappa sitter och sover i sin stol hela dagarna. Ibland tittar han upp en kort stund och just under dessa korta stunder kommer minnena. Helt plötsligt börjar han berätta om olika föremål i lägenheten.

I sin ungdom var han mycket intresserad av konst och design, något som visar sig i alla tavlor och föremål som finns i deras hem. "På 40-talet köpte jag de där", säger han och tittar på de röda i fönstret. "De kommer från Gullaskruf". Jag tror att han hittar på men googlar sen och ser att glasbruket Gullaskruf fanns mellan åren 1027-1983 i Gullaskruv-Småland.

Pappa pratar ofta om en tavla som hänger på väggen. "Den ska du ha", säger han till mig. Idag när jag satt där och han sov i sin stol ryckte jag till när han helt plötsligt sa; "1947, det var då jag köpte tavlan".

Tänk att minnet från flydda dagar kan finnas så starkt i en människa som börjar glömma nuet.

11 kommentarer:

mossfolk sa...

Ja, visst är det otroligt. Förr berättade min morfar mer än gärna om alla sina föremål, bygdens historia och sitt eget liv. Men de senaste åren har han mest befunnit sig i ... vad man nu vill kalla det. Legat i sjuksängen eller suttit med och sovit en kort stund. Och så helt plötsligt i julas, började han prata om när han gjorde rekryten. Ingen lång eller tydlig berättelse, men ändå ett närapå sjuttio år gammalt minne.

Och du berättar så fint om din pappa!

Elisabet sa...

Ja ... och mamma som för några år sedan plötsligt kunde sjunga med i någon psalm, om jag bara gav henne första strofen.

Jag känner med dig, Eva.

Jag får lite ångest när jag läser också .., för allt kommer tillbaka.

Den där .. nålsticksoron som fanns när mamma närmade sig slutet .., när man inte vågade planera .. inte riktigt visste hur livet skulle bli.

Fast man anade.

Evas blogg sa...

Mossfolk: Tack" Ja visst är det otroligt, att minnena bara ploppar upp i den halvdvala de befinner sig i.

Elisabet: Ja det är märkligt hur hjärnan fungerar. Precis så är det, att man inte vågar planera för att man inte vet. Men anar. Hur lång tid - ???

Madicken sa...

"Långtbortminnet" är det som förblir mest intakt...

Evas blogg sa...

Madicken: Ja det är ju det men jag blir så fascinerad över att det är så. Och att det kan dyka upp minnen mitt i den dvala som pappa befinner sig i.

Anonym sa...

Jag känner så mycket med dej Eva. Min mamma dog plötsligt mitt i livet - bara 51 år gammal. Ena dagen var hon i full fart - andra dagen var hon borta. jag minns hur jag försökte deala med gud, det där dygnet när hon fortfarande levde, eller snarare - när hennes kropp fortfarande levde. Om hon bara får leva, Gud, så får det bli hur som helst. Hon får bo hos mig, jag ska göra allt för henne...
Men hon dog. Och så här 27 - helt otroligt att det är så länge sen - 27 år senare - tänker jag och undrar om hur det skulle ha blivit om Gud gjort mig till viljes. Hur länge skulle jag/vi ha orkat... hur skulle det ha blivit med den massiva hjärnblödning hon fick?
Å vad livet är svårt Eva, oavsett när våra föräldrar lämnar oss - mitt i livet - helt oväntat - eller sent i livet - väntat. Och plötsligt är vi den äldsta generationen.
Jag håller om dej hela tiden, och känner med dej. Du har en jobbig tid nu, kära vän. KRAM från din vän Maud

Marskatten sa...

Å vad jag känner med dig...sitta bredvid och se pappas liv rinna bort...

Varma kramar vill jag skicka dig!

Evas blogg sa...

Maud: Tack vännen! För dina ord och tankar. Kram!

Marskatten: Tack snälla du! Kram.

ab sa...

Vet du vad jag tror, Eva - man är inte på väg bort, man är på väg hem.

Evas blogg sa...

ab: Tack, där sa du några värmande ord! Precis så tror jag också att det kan vara men ibland glömmer jag det. Fast tecknen finns.

Christina sa...

Ja, det är så besynnerligt det där med hur hjärnan fungerar. Glasklart bakåt och total dimma i nuet.
Så var det för min pappa också, men tyvärr inte med mamma .

Jag tror som Annika skrev, att de är på väg hem. De vill inte vara med längre, så upplevde jag min pappas sista tid i livet, och nu även mammas.