lördag, februari 07, 2009

När livet går på sparlåga

Lika sakta som snön faller här utanför, lika sakta känns det som om mitt liv levs just nu. Ljuset är på sparlåga. Ett vemod, vilket låter som en stilla flöjtton i mitt inre.

Att vistas tillsammans med en sjuk människa kan vara vilsamt. Det finns ett lugn i rummet. Även en oro. När ska det ske? När kommer pappa inte längre att orka? En dag? En månad? Ingen vet. Det enda vi vet är att han är svag och säger ibland att han inte orkar längre. Han ramlar och slår upp stora sår på armar och ben. Sår som måste läggas om. Ingen hemtjänst som hjälper mamma med detta. Jag, som f d sjuksköterska gör så gott jag kan.

Hans händer är så kalla, dom ligger fridfullt i hans knä när jag tvättar och gör rent såren. Ögonlocken fladdrar. Ömsom vaken, ömsom någon annanstans. Vad ser du?, frågar jag. "Snön, säger han, snön därute. Om solen kommer fram i morgon blir det ett fint ljus mot all snö." "Ja pappa, det blir ett fint ljus".

Vi pratar om hans tavlor. Rösten är låg, han har svårt att få åt sig luft. Han nästan viskar fram orden. Tavlan som han vill ge mig, den som han köpte 1945, den är fin tycker han. Ja, den är fin och den har funnits med mig under alla år. Snart kommer inte pappa att göra det. Tavlan kommer att bli till påminnelse om en fin man, som tyckte om konst och är min pappa.

För det kommer han alltid att vara, oavsett om vi snart ska skiljas åt.

I detta liv.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Å kära söta, jag gråter medan jag läser...
Min pappa har varit hemma hos mig ikväll och sett Melodifestival på tv.
Jag kan inte föreställa mig att han, min pappa, inte längre skulle vara en del av mitt liv.

Varmaste kramar!

Anita sa...

Styrketankar.. / Smulan

Elisabet. sa...

Oj, oj, oj.

Det är som att befinna sig i ett mellantillstånd.

Man vet vad som väntar och sitter där och ... kan inget göra.

Som att gå på svag is och närma sig öppet vatten.

Stor och varm kram!

Vonkis sa...

Du omsluter mig på alla sidor
Och du håller mig i din famn
Du omsluter mig på alla sidor
Och du håller mig i din famn.

Musikanta sa...

Jag hittade till din blogg genom Marskatten som länkade till dig i en kommentar till mig.

Jag tycker mycket om det du skriver - även om det senaste inlägget rymmer mycket sorg.

Men det måste vara skönt för din pappa att veta attt du och din mamma finns där hos honom.

Den sista tiden är alltid svårast - när man väntar på det oundvikliga men inte vet när.

Jämtlandstösen sa...

Jag gråter också när jag läser. Varmaste tankar från mig till dig.
Tror också som du, det finns något större som väntar bortom det som är det liv vi har här...

Evas blogg sa...

Marskatten: Så har jag också känt förut men nu när jag ser pappa så känner jag att låt han få gå nu. Han orkar inte längre och han har gjort sitt. Även om det är en stor sorg så har jag ändå förlikat mig med tanken på att han ska måste få släppa taget om detta liv.

Smulan: Tack snälla!

Elisabet: Tack! Ja så är det, man sitter här och väntar och vet inte när. Mellantillstånd råder.

Vonkis: Nu blev jag rörd. Tack!

Musikanta: Välkommen hit och tack för dina ord! Jag försöker vara hos dem så mycket jag mäktar med, märker att han blir lugn när jag kommer dit. Mamma är så stressad och det påverkar honom. Men visst är väntan jobbig, det är den verkligen.

Jämtlandstösen: Tack snälla du! Ja vet du att jag känner just det så tydligt just nu. Att det finns något som väntar. Han pratar om sådant flera gånger. Han hör musik, ser ljuset....Det känns så trösterikt.

Christina sa...

Åh Eva, så ledsen jag blir för din skull! Jag sitter också här med fuktiga ögon och läser.
Det var ju inte länge sedan jag upplevde samma sak, och jag känner igen din önskan att han ska få komma till ro.
Du och din mamma har en svår tid framför er.
Hur kommer det sig att hemtjänsten inte hjälper till med att lägga om såren?

Evas blogg sa...

Christina: Ja du har ju liknande upplevelse i färskt minne. Hemtjänsten ja, det är ett kapitel för sig. Mamma tror att hon ska fixa detta själv, men det är ju en omöjlighet. Och det blir svårare dag för dag. Jag har fixat och ringt och försökt men det går inte. Ska ta en ny vända i morgon. Detta gör att jag blir helt slut.

Christina sa...

Ja, jag har det ju i färskt minne så jag förstår precis vad du går igenom just nu.
Det är så tråkigt att sånt här inte fungerar som det ska utan att anhöriga ska behöva kämpa så.

Det är ju så svårt som det är redan.

Sorgligt också med din mamma som så gärna vill klara av situationen men inte gör det riktigt. Det är svårt att tappa greppet.

Jag hoppas att det löser sig, och att ni får hjälp snart!

Var rädd om dig!

Evas blogg sa...

Christina: Det är ett enda strul tycker jag. Sen gör inte saken det lättare att mamma är så emot hjälp.
Jag tar en dag i taget just nu. Tack jag försöker, så gott det går. Lycka till själv med utstädandet!

Madicken sa...

Ja, suck, det är inte lätt - svårt är vad det är...

Anonym sa...

Så fint du skriver om en svår tid. Så skönt för din pappa och din mamma att du kan vara där med dom i denna stund. Det måste vara något av det jobbigaste en anhörig får gå igenom...att se en nära och kära sakta försvinna.

En varm kram till dig ifrån mig...hoppas den tröstar lite

Evas blogg sa...

Madicken: Instämmer.

Gunnel: Ja det är många känslor i omlopp just nu. Tack för din omtanke, det känns fint!