torsdag, februari 26, 2009

En ny verklighet väntar


Denna bild har jag målat till pappas begravningsagenda.

Härom dagen fick jag en liten bok som heter "I saknaden". I den finns att läsa:

Sorgen omvandlas, men den går aldrig över. Det är något annat som går över. Men aldrig sorgen. Smärtan klingar av men sorgen, tomheten och saknaden finns alltid kvar.

Ingenting går över. Det blir någonting annat. Det är vad sorgen handlar om. Att bli någon annan. Att röra sig mot en ny verklighet där sorgen är en del av villkoren.

Ja så är det.

En ny verklighet väntar.



14 kommentarer:

Elisabet sa...

Ja, så är det.
Idag när jag satt i planet, tänkte jag på hur det skulle bli om vi kraschade.
Och jag tänkte vidare .., på andra som har förlorat anhöriga i såna olyckor.
Och jag tänkte att .., livet kan aldrig bli detsamma .., såklart att det inte kan .., men hur fortsätter livet efter något sådant?
Men man har förstås inget val.
Man bara m å s t e.

Jag sörjer inte pappa och mamma på samma sätt som i början .., men jag SAKNAR dem.

Alltid, gör jag det.

Speciellt när man har barnbarn .., som man önskar hade fått träffa sin gammelmorfar eller mormor.

Att förlora människor som har levt ett långt liv, det är ändå naturligt.

Men tänk, att förlora sitt barn.

Å, hemska fasa.

Elisabet sa...

Ja, så är det.
Idag när jag satt i planet, tänkte jag på hur det skulle bli om vi kraschade.
Och jag tänkte vidare .., på andra som har förlorat anhöriga i såna olyckor.
Och jag tänkte att .., livet kan aldrig bli detsamma .., såklart att det inte kan .., men hur fortsätter livet efter något sådant?
Men man har förstås inget val.
Man bara m å s t e.

Jag sörjer inte pappa och mamma på samma sätt som i början .., men jag SAKNAR dem.

Alltid, gör jag det.

Speciellt när man har barnbarn .., som man önskar hade fått träffa sin gammelmorfar eller mormor.

Att förlora människor som har levt ett långt liv, det är ändå naturligt.

Men tänk, att förlora sitt barn.

Å, hemska fasa.

Madicken sa...

Så fint - och en så passande bild, en akvarell ser det ut som...

em sa...

Så sant, alla som förlorat någon närstående har nog någon gång värjt sig mot välmenta klyschor om att det går över och tiden läker...
Man vänjer sig, men saknaden bär man med sig även om den mognar och man så småningom kan se den i ett annat perspektiv.
Margaretha

Vonkis sa...

Så sant som det är sagt, fast skrivet då.
Bilden är verkligen vacker, den känns rofylld och "spanande". Kommer inte på något bättre ord just nu.

Marskatten sa...

Vilken stämningsfull och fin bild, så passande.
Sorgen är så, som du beskriver, ständigt närvarande.
Jag fick en gång ett mail:
Sorg är kärlek som blivit hemlös.
De orden tycker jag om.
Kram på dig!

Evas blogg sa...

Elisabet: Ja olyckor är så chockartade. Och att mista sina barn måste vara det allra värsta som kan hända. Sorg går inte att jämföra tror jag, den har så många olika skepnader och nyanser. Och saknaden, den går nog aldrig över.

Madicken: Japp, det är en enkel liten akvarell som jag tycker passar pappa. Han älskade havet lika mycket som vad jag gör.

em: Ja saknaden kommer nog alltid att finnas. Men som du säger, i ett annat perspektiv.

Vonkis: Tack ska du ha!

Marskatten: Tack! Ja det var fina och sanna ord. Kram!

Christina sa...

Fast saknaden, som ju alltid finns kvar, den är ju så intimt förknippad med minnen...och dom vill man ju ha kvar.
Så saknaden av någon är egentligen något positivt...man minns.

mossfolk sa...

Alldeles här om dagen talade jag med en kamrats morfar som sa att "tiden läker alla sår, men ärren för evigt består".
Jag tycker nog inte alls att det är en klämkäck klycha utan snarare att det faktiskt ligger något i det... Och som Christina skriver, att de där ärren vill man ha kvar.

Fin bild!

Bloggblad sa...

Underbar bild.

Jag laddar mentalt för att snart gå på en begravning som jag känner starkt motstånd mot... att den alls behövs.

Christina sa...

Jag glömde att skriva att jag tycker det är så fint att du har målat en egen bild till din pappas begravningsagenda, det måste bli uppskattat!

Evas blogg sa...

Christina: Ja det var klokt sagt. Tack.

Mossfolk: Tack! Ja så är det nog, att ärren aldrig försvinner ur ens inre men de kanske svider mindre ju längre tiden går.

Bloggblad: Tack ska du ha! Jag förstår vilken du menar och det måste vara otroligt jobbigt.

Christina: Det kändes rätt, även om det blev en enkel sådan. Men det passade min pappa som tyckte om det enkla och rena. Och så hade jag ju så fint papper att måla på :)!

londongirl sa...

Suck! Nu är jag här för att läsa vad du svarade på min kommentar och så är den inte här!den kom inte in. Vet inte vad som hände. Blogger strular ibland...

Minns inte hur jag skrev men nu får det bli så här enkelt...
Underbart fin bild och att du gör den till din pappas begravning!
Kram

Evas blogg sa...

Londongirl: Ja sånt är otroligt irriterande. Att det bara försvinner någonstans, ja vem vet var?! Tack ska du ha! Det kändes som om jag ville göra det här. Min pappa tyckte det var så roligt att jag målade.