En begravning är ett avsked av någon som inte finns med oss längre. Det är sorgligt och det är högtidligt. Och, det är vackert.
Kan en sorgestund vara vacker?
Ja, jag tycker det. Ljusen, psalmerna, griftetalet, bönen och kistan som fylls av blommor från de sörjande. Den bortgångne blir åter levande för oss. Inte närvarande men levande i våra hjärtan.
Minnesstunden känns som ett återvändande tillbaka till livet, för det är ju så det är. Trots det som hänt, trots den sorg vi bär inom oss, så går livet vidare.
Så kändes det idag. En vacker och stämningsfull begravning som följdes av en fin stund i församlingsgården. Glada återseenden blandades med minnesord över den döde. Minnesord som innehöll fina och glada minnen, blandade med sorg.
"Jag vill minnas dig som den du var den sista gången jag såg dig innan du blev sjuk. Den där fina sommarkvällen när vi grillade och spelade kubb. När du skrattande vinkade till mig då jag cyklade hemåt i den vackra sommarkvällen. Det var så du var farfar och det är det minnet jag kommer att bära med mig."
Så sa det 20-åriga barnbarnet och strök bort en tår på kinden. Hans unga kusiner sjöng och spelade "Bridge over trouble water" och mina ögon svämmade över.
För just så kändes det idag. Vi som fanns där i rummet i gemenskapen, alla vi tillsammans, bildade en bro för vår vän,
en bro över till den andra sidan.
24 kommentarer:
Så fin symbolik - att bilda en gemensam bro för någon.
Så har nog jag också upplevt de flesta begravningar och efter en längre tid mina föräldrars också. Just då var det svårt. Begravningar är viktiga.
Kram till dig Eva. Hoppas du har det bra. Jag kommer nog förresten till Ö-sund i slutet av juni, bara så att du vet .)
Så vackert du skriver! Och visst kan en sorgestund vara vacker, det är ju underbart om den är det.
Det var ett tag sedan jag var hos dig och läste. Idag har jag bläddrat i din blogg och njutit av dina ord. Tack...
Sökte din mailadress, men fick nöja mig med att kommentera.
Önskar dig en skön helg!
Ja, begravningar kan vara vackra.
När begr.akten för min mamma och vi tillsammans hade burit ut kistan till Fonus-bilen .., då sa min kusin, mammas systerdotter: "men ååå, det här hade nog moster Ann-Gerd gärna varit med på!" och så loooog hon så varmt.
Så kändes det.
Det blev en sån oerhört viktig milstolpe i mitt liv.
Att göra mammas sista stund med oss så fylld av GLÄDJE och TACKSAMHET.
Jag menar .., när begravningsakten var över ...
Madicken: Det kändes så igår, bron är en fin symbol tycker jag.
Panter: Begravningar kan vara mycket jobbiga, men ändå så nödvändiga. Och så viktigt att det blir en fin avslutning, på alla sätt och vis. Tack! Men så roligt! Vad ska du göra i Östersund? Hör av dig när du är på G, vore jättekul att ses - om du har tid
d v s.
*p*: Tack snälla du! Hoppas att även du har en fin helg!
Elisabet: Ja det är så fint när man känner att begravningen blir så som den bortgångne skulle velat ha den. Då blir han/hon så närvarande.
Visst kan en sorgestund vara både vacker och minnesvärd.
I sorgen över den som gått bort får man tillfälle att plocka fram även de goda, lyckliga minnen man tillsammans.
Detta gäller väl för det mesta när minnesstunden hålls för en människa som så att säga "gjort sitt", lite annorlunda när det är en person som gått bort för tidigt...
Ja, det är vackert och plågsamt samtidigt - men man behöver den här gråtstunden tillsammans, minnas och vara ledsen ihop och hylla någon som funnits.
Marskatten: Ja det kan säkert skilja otroligt utifrån vem som har avlidit. Jag har varit på några jobbiga begravningar där döden kom plötsligt och där personerna fick en alldeles för tidig död. Trots att det var jobbigt i kyrkan så blev minnesstunden efteråt så glad, på ett ödmjukt sätt. En hyllning till den döde. Men jag förstår att du har ditt eget perspektiv du ser ifrån och det perspektivet har inte jag upplevt. Förstår att det måste ha varit mycket smärtsamt.
ab: Ja just det att gråta tillsammans känns som en varm och viktig gemenskap i sorgeprocessen.
Ja, begravningar är viktiga. Du beskriver det så fint.
En begravning kan absolut vara vacker. Ofta har det varit det jag har tänkt när jag varit på begravning, att den var vacker. Av din beskrivning verkar det som att det verkligen var en vacker begravning du var på.
Själv har jag tänkt att min begravning, när den dagen kommer, ska vara rolig, man måste få skratta även om någon har gått bort.
Christina: Tack. Ja det är de verkligen.
Vonkis: Ja den var det, så varm och fin. Vid farvälet inne i kyrkan är det stämningsfullt och högtidligt. Sorgefyllt. Men sen på minnesstunden tycker jag att skratt och glädje måste få finnas med.
jag vet att det finns personer som är så rädda för begravningar att de inte går på nåt. Det är synd, för det är en viktig rit. Visserligen är det tungt när döden kommer för tidigt - men det ljusa i högtiden kan ge ny energi.
Och sen att få skratta åt glada minnen efteråt... vad det lättar i sorgen.
Bloggblad: Ja tyvärr är det så, jag tror att dessa människor är mkt rädda för sina känslor och kanske främst, att visa dem för andra. Och dessa glada minnen är så läkande, om man kan se dem just då, när man är så sorgfylld.
När jag dör, ska jag ha ett band inspelat .., så där så jag får sista ordet ..-))
Åååå, jag vill att det ska vara så mycket glädje, för jag tycker verkligen att livet har varit så totalt underbart!
Elisabet: Jag tror inte jag skulle vilja höra rösten av den avlidna under en begravning. Då vill jag ha mina egna bilder i mitt inre. Som jag får via griftetalet, musiken, dikten, talen....
Jag tror också det är avgörande att komma ihåg allt det positiva man varit med om tillsammans och som man bär med sig i sitt hjärta - det enda som är viktigt i livet!
Jag skulle gått på en begravning i fredags. En av våra trognaste kyrktanter.
Men jag blev så sjuk natten innan att det bara fanns alternativet säng för mig. :-(
Begravningar är viktiga.
Samuel: Ja. Att sörja tar sin tid men att kunna lyfta fram de finna minnena och de glädjande stunderna tror jag behövs för att orka vidare i livet.
Cecilia: Ja det är de verkligen. Men hur mår du? Influensa?
Något magsjukeri som "tömde hela systemet" åt båda håll.
Idag hörde jag talas om något som höll på i flera dagar. Så illa var det inte för mig, även om jag stoppade i mig mitt första äpple lite för tidigt.
Vilket ju gjorde mig ännu mer försiktig med fastebrytandet.
Vilket gjorde att mattheten fortfarande inte är försvunnen. Men nu äter jag som folk iaf, även om det känns lite läbbigt efteråt.
Cecilia: Usch det lät inte det minsta kul. Fy vilket elände med magsjuka. Man blir ju totalt däckad.
Så fint du skriver Eva! Jag tycker att de allra flesta begravningar jag har varit på har varit så ljusa och vackra trots att man varit ledsen. Det är fint att kunna samlas och minnas och just det där att veta att så här skulle h*n vilja att det var.
När min pappa begravdes sjöng jag vem kan segla förutan vind....visste att han älskade den sången. När min mamma begravdes spelade mina söner Nocturne av Evert Taube på gitarr för att de visste att deras mormor brukade älska att höra när de spelade just den...
Så fint och så rätt.
Londongirl: Tack! Ja det är fint att minnas och ta avsked tillsammans med andra. Men att du orkade sjunga på din pappas begravning! Jag tror jag skulle ha svårt att göra det. Och så fint, både av dig och dina söner, att hedra dina föräldrar på det viset.
Skicka en kommentar