onsdag, januari 28, 2009

"Du får sova när du blir gammal"

Så sa alltid min mamma när jag klagade över sömnbrist i min ungdom. Själv har hon sällan sovit mer än maximalt sex timmar per natt.

Och visst är det väl så, att vi behöver olika mycket sömn vi människor?

Nu när jag börjar komma upp i den mogna ålderns skara, märker jag att sömnen är så viktig för mig. När jag var ung kunde jag sova lite och ändå fixa dagen efter. Gör jag det nu får jag koncentrationssvårigheter. Blir det många nätters sömnbrist blir jag sjuk.

Nu sitter jag här klockan ett på natten. Helt galet, men denna sjukvecka har helt rubbat mitt sömnschema.

Jag minns småbarnsårens nattvakande. Inte så att våra barn har skrikit om nätterna, men hungriga har de varit. Aldrig en natts hel sömn under flera år. Det gick det också. Värst var det när alla var sjuka. Hostiga och febriga barn som alla ville sova hos mamma och pappa. Minns att vi tog in en madrass till vår äldsta, det blev så trångt annars. Och när jag ammade vår yngsta kunde syskonen vakna och ville vara med. Det hände ibland att hela familjen (nja kanske inte mannen i huset) satt där i sängen och småpratade på nattkröken. Jättemysigt men ack så trött jag kunde vara.

Nu för tiden har jag sällan några morgontider att passa, vilket är en ynnest. Sömnbrist i kombination med stress tror jag leder till vår tids sjukdomar. Utmattning, hjärtproblem, värk...Och hur blev det så här egentligen? Vad är det vi jagar? Och hur går ekvationen ihop - arbeten dras in och de som blir kvar får arbeta mer-ökad stress som kanske leder till sjukdom. Vad har vi då? En grupp sjukskrivna och en grupp arbetslösa. Var finns logiken i det?

Människor kämpar och går på, hinner sällan njuta av det liv man byggt upp utanför arbetet (om man har något-arbete alltså). Jag pratade med en präst idag, han var riktigt dålig. Feberfrossa och hosta. "Du kan inte jobba ikväll" sa jag. "Jag måste, ingen annan finns hemma ikväll." Måste? Går det inte att skriva stängt ikväll p g a sjukdom? Vad händer då? Inte lär väl jorden gå under.

Är vissa så viktiga så att de inte kan vara sjuka? Och andra är långtidssjukskrivna. Upp och nedvända världen.

Detta var lite "svammel" från mig klockan kvart över ett en onsdagnatt i slutet av januari.

22 kommentarer:

Matildas fikarum sa...

Även en präst måste få vara sjuk. Dessutom är det inte bra att jobba när man har feber, det är lätt att få följdsjukdomar p ga utmattning.

Elisabet sa...

Men så är det.

Och blir jag dålig och är hemma från jobbet har jag så dåligt samvete, för jag har hör ju att chefen inte blir glad när jag ringer och meddelar och så är det för många.

Det är precis samma sak med sömnen.

Dålig sömn = får jag räkna om kassorna flera gånger .., jag tappar bort mig och blir okoncentrerad.

Sånt märks MYCKET mer nu!

Jeez sa...

ÄR man sjuk ska man vara hemma. Man smittar. Jag blir provocerad när folk inte kan vara hemma fast de har feber och mår pyton. En sak är väl lite snörvel, men annars *morrar*

Ingen blir glad av att man sprider sånt! Så nästa gång, säg till andra och till en själv att man ska gå hem utan knot omedelbums.

Och en bra chef knotar inte när det kommer ett sjukmeddelande. Basta.

Evas blogg sa...

Matilda: Jag säger som du. Man ska inte jobba när man har feber!

Elisabet: Ja åldern börjar ta ut sin rätt. Ja detta dåliga samvete men är man sjuk så är man.

Jeez: Nej det är inte alls bra att febersjuka människor ska vara bland andra. Men har du varit med om att mässan får inställas p g a sjukdom? När ingen annan finns att ringa? Nog måste man väl kunna göra så. En febersjuk präst som sprider baciller kan väl inte väga högre än en inställd mässa.

mossfolk sa...

Ja, men det blir ju ett litet dilemma varje gång man blir sjuk. Där jag jobbade var vi så få anställda och man visste att var en borta fick de andra jättejobbiga dagar...

Och angående sömn är jag fortfarande rätt fascinerad över att det bara gick att hoppa över en natt så där, då när jag skrev hemtentan. Fast det är förstås ingen jättebra lösning :)

Christina sa...

Jag tycker det var långt ifrån svammel utan många kloka ord.

Jeez sa...

Vill man ta emot nattvard av en snorig präst som fingrat på brödet?

Nej, en inställd mässa gör inte Gud ledsnare än när Guds barn är sjuka.

Jag har låtit bli att ställa in en sak: en begravning. Och då var det inte det att det inte hade funnits någon som täckte utan jag bet ihop. Och det blev väl okej. Men jag kan faktiskt så här i efterhand se att det handlade om mitt ego mer än om omsorg för de anhöriga. Jag borde helt enkelt ringt min KH och bett honom fixa någon...

Evas blogg sa...

Jeez: Här säger du något mycket viktigt " det handlade om mitt ego snarare än om omsorg..." För nog kan det vara så att vi människor tror att vi är oumbärliga? Att saker bara inte fungerar utan vår insats. Och det kan jag också tycka är egoistiskt om man är sjuk och kanske smittar ner andra. Och jag blir så glad över ditt exempel - att det finns reflekterande människor som inser sina begränsningar. Nu blev jag peppad till ett blogginlägg kring detta.

Evas blogg sa...

Mossfolk: Ja det är svårt och jobbigt när man blir sjuk och arbetar i en "sårbar" miljö. Men samtidigt, går man och jobbar kanske man smittar så blir de andra sjuka....en ond cirkel. Inte bra heller i det långa loppet att pressa sig iväg när man är sjuk. Vårt samhälle är så sårbart med alla nedskärningar och då blir det så märkbart när någon är sjuk. Härligt att du kunde skriva en hel natt. Men kanske inget att rekommendera alltför ofta :)

Christina: Låter bra det :)

Bloggblad sa...

Jag tycker inte heller att det här ska kategoriseras som svammel. För precis som du, känner jag av dålig eller för lite sömn direkt. Fattar inte heller när det hände... det där att man orkade förr utan att sova.
Numera resonerar jag som så, att sömn är hälsa, alltså är sömnpiller att beteckna som hälsokost... och då blir det lättare när det är svårt.

marmoria sa...

Hej Eva! Hur gör du för att lägga in länkar på SkrivPuff? Jag är alldeles ny i bloggbranschen och lyckas inte klura ut hur man gör.

tacksam för svar!

Evas blogg sa...

Bloggblad: Tack, så bra :) Ja visst blir man så mycket känsligare med åren. Hälsa är sömn....Mycket klokt tänkt av dig!

Marmoria: Skrev ett svar på din blogg.

marmoria sa...

´Tack Eva! Vet du inte om att du länkar till SkrivPuff varje dag??

hälsningar
marmoria

Evas blogg sa...

Marmoria: Aha, nu förstår jag. Missuppfattade dig och trodde du menade länken från det jag skrivit. Inte länken till skriv-puff.

Jämtlandstösen sa...

I kyrkan liksom säkert på många andra arbetsplatser råder en sjuknärvarokultur. Har sett hur många kollegor som helst som kommit till jobbet med feber, tokförkylda eller med magsjuka tom. Jag gjorde själv så förr, det var bara självklart att pallra sig iväg, vet inte riktigt varför men man kände att man ville inte att någon annan skulle behöva rycka in en ledig dag och att ställa in, den frågan fanns inte ens. Man ställer inte gärna in gudstjänster och andakter men eg är det ju ingen katastrof, det kommer ju nya tillfällen och ofta går det att ringa in någon vikarie också, många pensionerade präster ställer gärna upp. Vad som är svårast är begravningar som är svåra att ta över för någon annan med kort varsel men det går det också.
Nu skulle jag däremot inte arbeta sjuk, har kommit till insikt om att det är dumt både mot andra som riskerar att smittas och mot mig själv som har rätt till vila när jag är sjuk. Känner mig lite skamsen när jag tänker på hur jag åkte 8 mil med feber och vrålförkyld till ett äldreboende på en nyårsdag för att hålla gudstjänst. Otroligt oomtänksamt mot de gamla. Också ett hembesök hos ett sorgehus minns jag då jag var förkyld så ögonen rann. När jag träffade dem vid begravningen sa de: Bra att du är bättre nu, vi tyckte det såg ut som du höll på att bli sämre när vi träffades. Idag tänker jag på att deras begravningsdag knappast blivit lättare om jag dessutom smittat dem med förkylning.
Nej, fram för att ta igen sig hemma när man är sjuk.

Ingela sa...

Ja det är minsann det konstigaste jag vet här i världen; att vi som har ett arbete ska jobba häcken av oss och prestera mer och mer i ett allt vansinnigare tempo, medan de som inte har ett arbete blir sjuka av det.

Vi pratade just om det på jobbet när vi resonerade om att man ser somliga problem i familjerna allt oftare. Det är inte konstigt att det blir tokigt när man tänker på att även småbarnsföräldrar lever under samma press från arbetslivet.

Det är anledningen till att jag inte ser enbart negativa effekter av pappans arbetslöshet i vår familj. Han har nu varit hemmapappa i ett par veckor och det är förunderligt hur tempot sjunker för oss alla. På lång sikt lär det väl bli jobbigt på flera sätt, men just nu känns det skönt.

Evas blogg sa...

Jämtlandstösen: Ja det är nog en kultur inom vissa arbetsområden. Nej jag har inte heller hört om någon gudstjänst som har ställts in. Att ställa in en begravning måste ju vara mkt svårt med tanke på all planering runt omkring. Min kamrat prästen var helt övertygad om att han skulle jobba idag (begravning) men han var tvungen att be en kollega. Tack och lov! Låter inget vidare det du berättar men just då ansåg du nog att det var det enda du kunde göra. Men jag är glad över den insikt du kommit fram till nu :) det handlar ju om fler än man själv vid sjukdom som smittar.

Ingela: Ja visst är det upp och nedvända världen? Småbarnsföräldrar är nog de som har det allra slitigast. Stressade föräldrar - stressade barn. Många mår så dåligt och orkar inte med i tempot. Förstår att det kan kännas skönt att ha någon hemma, även om det kanske inte är det önskvärda. Lite lugn och ro för ett tag kan säkert vara bra. Fast i längden säkert jobbigt.

Madicken sa...

Hm..hade en vigsel en sommar då jag var ensam i tjänst. Feber på natten innan - gick på skakiga ben - svartnade för ögonen - klarade vigseln fast jag fick hålla talet sittande på bönpallen - sedan gick jag ut i sakristian och svimmade...Det vill jag inte vara med om en gång till - hade det varit en vanlig gudstjänst då hade jag ställt in - men en vigsel?? vad gör man..

Evas blogg sa...

Madicken: Oj vilken jobbig upplevelse! Och vad jobbigt att det inte fanns någon annan du kunde ringa. Nej en vigsel är ju inte heller något man bara kan ställa in. Borde det inte finnas någon präst som har liknande "bakjour", som finns tillgänglig om sånt här händer? Fast det är väl kanske svårt med tanke på alla förberedelser innan. Vilket problem. Är det här något ni pratar om i kollegiet? Måste ju vara pressande att känna att man inte kan vara sjuk.

Jeez sa...

Krisar det tror jag att alla har förståelse för att man kanske får en annan präst än den man samtalat med innan en begravning eller en vigsel. Problemet är nog mera att det faktiskt inte alltid finns någon att ringa in. Och att man hela tiden tror sig bli bättre (helt i linje med tanken att detta klarar jag och då blir alla glada) så att man inte börjar ringa vikarier i tid. Eller för dem delen börjar ringa in nån som kanske kan ha bakjour åt en när an börjar må dåligt.

Visst finns det undantag. Alla bor och verkar inte på ställen med många kollegor, med många emeriti i närheten osv. Men för de flesta av oss så är det ingen omöjlihet lika ofta som vi tänker oss det.

IKA sa...

Jag tycker inte att det var svammel från din sida utan helt sunda tankar. Våra nutida sjukdomar tror jag bottnar av allt vårat materiella måsten, höga standard och stress, välfärdssjukdomar..

Angående sömnen så håller jag med, jag har minderåriga barn och det blir inte många timmars sömn högst 6 timmar och det fungerar bra, vid sjukdom blir det av naturliga skäl mindre sömn.

Visst är det otroligt att somliga tror sig vara oumbärliga på sina arbeten, världen går inte under för att de tillåter sig vara sjuka, inte heller tackar någon för att man sliter ihjäl sig under sitt arbete.

Det finns en balans i detta, men att hitta den tror jag är personlig, var och en måste hitta vad som fungerar bäst för den personen/familjen.

Som dagsläget ser ut är det först när vi drabbas av tråkigheter eller utsätts för allvarliga sjukdomar som vi stannar upp och börjar tänka annorlunda, måste vi bli sjuka för att inse vad som är rätt och fel i våran tillvaro?

Tack för att vi får stanna upp och tänka efter.

Ha en bra dag
Kram

Evas blogg sa...

Jeez: Det här måste ju vara ett arbetsmiljöproblem, om det inte finns någon att ringa till. Och ibland kan det ju vara svårt att förutse sjukdom och kunna "förvarna" kollegor. Kanske svårare i glesbygd med färre tjänster och långa avstånd?

IKA: Tack för dina tankar! Ja visst lever vi med välfärdssjukdomar och det kan vara svårt att stanna upp när man väl befinner sig i ekorrhjulet. Och som du säger: det är ofta först när vi blir sjuka som vi har tid att stanna upp och reflektera över hur vi lever.

Jag kan också tycka att det är beklagligt att vissa arbetsplatser har så dålig backup när det gäller vikarier så man känner sig tvingad att jobba trots sjukdom. Jag skulle känna det som väldigt pressande att arbeta utifrån den vetskapen.