söndag, november 02, 2008

Funderingar i Allhelgonatid

Det var nallen som fick mig att stanna upp.
Nallen,
som hade ramlat och låg bredvid den lilla gravstenen.
Frida åtta år.
Sirliga bokstäver på en liten grå, blank gravsten.


Hur tänker en liten åttaåring som vet om att hon ska dö?
Fantiserar hon om hur det känns att komma till himlen?


Kanske tänker hon på skilsmässan från mamma och pappa,
att hon ska bli ledsen och ingen finns där för att trösta henne.
Och tänk om hon blir kissnödig på väg dit upp.
Hur gör hon då?
Kanhända funderar hon på om det är ljust i himlen,
om det finns lampor som lyser under lampskärmar av guld.
Om blommorna blommar lika vackert som på jorden
eller om det bara finns stickiga kaktusar där.
Och tänk om Gud inte kallas Gud utan kanske Don Pedro!


Åtta år.
Vad rör sig i ett döende barns inre?


Jag tog upp nallen, höll den i mina händer.
Den var kall och luggsliten men,
den lilla munnen log mot mig.


Tröstenallen,
för en liten flicka som lämnat vår jord.

Eva, nov. -08

15 kommentarer:

Madicken sa...

Så fint skrivet Eva...
Kram!

Evas blogg sa...

Madicken: Tack! Den blev kanske lite väl snyftig.

Madicken sa...

Inte alls! Det lät som det kom från hjärtat, så äkta - det är det fina.

Det Mörka Hotet sa...

Tycker också det var vackert skrivet. Känns som vi var med dig när du stod där och funderade över den bortgångna flickan.

Inte lätt men desto viktigare. Tack!

Evas blogg sa...

Madicken: Tack. Ja det märkliga var att när jag satt o skrev så blev jag så otroligt berörd.

Samuel: Tack. Ja visst är det viktigt att reflektera kring men så jobbigt.

S o F sa...

Tack Eva!

Evas blogg sa...

s o f: :-)

Annika sa...

Jag känner tårar i ögonen när jag läser din fina text!
Det är ju just sådär man går och undrar på en kyrkogård när man läser på gravstenarna. Speciellt sorgligt blir det när det är barn...
Och visst undrar man vad hon tänkte? och kände? Om det var sjukdom eller olycka...Hemskt.

Evas blogg sa...

Annika: Ja vet du, det gör så ont i mig när jag ser dessa barngravar. Sorgen efter sitt eget lilla barn, det måste vara så smärtsamt. Och den lilla flickan, hur kände hon? Många tankar som sätter igång.

mossfolk sa...

Så hemskt och så fint på samma gång. Det är precis sådär som jag kan gå och fundera alla de där timmarna som jag utan problem kan tillbringa på en fin kyrkogård.
Men inte bara sorgliga tankar. För jag ser samtidigt framför mig ljusa dagar med liv och lek. Och hoppas att de också fanns.
Kyrkogården rymmer så otroligt många livsöden och historier som vi bara kan gissa oss till...

Evas blogg sa...

Mossfolk: Ja våra kyrkogårdar är verkligen en plats där många livsöden samlats. Och visst hoppas man att dessa små barn, som dog en sådan tidig död, fick uppleva ljusa, lekfulla dagar.

christel sa...

Får alltid en massa "historier" i huvudet när jag befinner mig på en kyrkogård och läser på gravstenarna.

Anonym sa...

Ja tänk vad en gravsten kan väcka många tankar..
Bredvid min Janne ligger 4 personer, som alla är yngre än honom och han skulle varit 58 i år.
Jag har också haft funderingar...särskilt kring en "R" som bara blev 28 år och vid vars grav det legat nallar och bilar....
Man tänker en massa saker.

Evas blogg sa...

Christel: Välkommen hit! Ja det drar igång en massa fantasier.

Evas blogg sa...

Marskatten: Jag tänkte på dig i lördags när jag gick på kyrkogården tillsammans med min man. Hur snabbt allt kan förändras. Ingenting vet vi om morgondagen.