Igår gav en av våra diakoner mig den här boken. En härlig blandning av recept, små berättelser och vackra bilder.
Så här inleder Birgitta Rudberg, Uppsala, sin berättelse:
Hon var fyra år och hennes pappa var präst.
- Jag ska rösta på kommunisterna när jag blir stor, för pappa är kommunister, förklarade hon stolt.
Och hon svarade på tanternas frågor också:
- Vad heter din mamma?
- Margit.
- Och din pappa?
- Pastorn.
Därefter följer ett kyrkkaffeminne, sett ur en fyraårings perspektiv.
Kyrkkaffe. En viktig företeelse i våra kyrkor. I vår församling har vi alltid en kaffestund på kyrkbacken efter firad gudstjänst/mässa. Oavsett väder står vi där ute. Förutom i söndags då stormen ven där utanför. Det tror jag är första gången vi har stått i vapenhuset med våra kaffemuggar.
Kyrkkaffet skulle kunna bli så mycket mer. En stund av reflexion över gudstjänsten. Hur upplevde jag den? Vad tar jag med mig av den när jag nu går ut till en ny vecka?
Ett är då säkert,
kyrkkaffet behövs.
11 kommentarer:
Amen.
Jag gillar de gånger som det är kyrkbackskaffe. Så när som på att det är knepigt att hålla i allt.
Cecilia: Hos oss får vi bara en mugg kaffe och en liten kaka, så det brukar gå bra:-) Jag hoppar oftast över Delicatokakan.
Haha! Pappa Pastorn! Som är kommunister! :-))
Blyger:-) Ja tänk så det kan bli!
Hejja kyrkkaffet :) (eller möjligtvis thét, eller saften).
Visst är det fint, vi måste bara minnas att bjuda in de nya, de som står för sig själva. Det blir lätt fel annars. Kommer man första gången så är det fint om någon säger välkommen. I en kyrka jag besökte i GBG så hade de några personer som efter varje gtj ställde sig upp och sa; är du ny här får du gärna fika med oss. Det var en fin gest, ett sätt att säga; du är välkommen, viktig.
Men är det inte allt mer sällan kyrkkaffe efteråt?
När jag var liten gick vi ofta i kyrkan på söndagar. Som jag minns det (och jag kan visst minnas fel) var det alltid kyrkkaffe efteråt. Gudstjänsterna minns jag inte mycket av, men det där fikat när man fick prata med Urban som spelat gitarr och Solveig som spelade orgel och framförallt självaste prästen, det glömmer jag inte :)
Mossfolk: Det var nog borta i många år, men som väl är har seden tagits upp. Vi behöver även den småprats- och mat(?)gemenskapen.
Eva: Kyrkoherden här brukar ibland fråga om någon vill kommentera gudstjänsten eller predikan, och det blir ofta bra samtal. Det är alltså när vi sitter i ett litet litet hus som hör till kyrkans verksamhet, trångt men mysigt. I församlingshemmet blir det för stort... och ute är vi när det är rätt årstid.
I missionskyrkan hemma i Malå var det nog alltid kyrkkaffe, iaf på söndagarna. Trivsamt småprat. Men det är nog lätt att det blir mer för .... ja, svårt att ta sig in för en ny besökare.
Hur det fungerar i "vanliga kyrkan" har jag ingen aning om .., kanske Ingela vet?
Emelie: Jätteviktigt det du skriver. Man kan känna sig så ensam i ett sådant sammanhang om ingen bjuder in.
Mossfolk: Jag håller med Bloggblad men jag tror att det fortfarande ser olika ut från förs till förs. Härligt att du har goda minnen av kyrkkaffet!
Bloggblad: Vilken klok kyrkoherde ni har!
Tack för tipset! Det där verkar vara en bok som gjord för mig, jag som har ett förflutet som missionärsbarn.
Samuel: Många goda recept iden och fina små berättelser. Nu finns även en fortsättning som (logiskt sett) heter "Påtår".
Skicka en kommentar