min kompis Maud att vara. På hennes hemsida står det bl a:
Maud Deckmar skriver andra boken om livet med sonen Fred, som har autism och utvecklingsstörning. Han är idag vuxen och bor i egen lägenhet i en gruppbostad sedan många år. Med klarsyn och erfarenhet tänjer hon gränser då hon skriver om sin resa och om stoppen på några av stationerna:
KAMPEN är sonens handikapp och beteenden gjorde livet outhärdligt, isolerat och mörkt och då hjälpen kändes långt borta
ACCEPTANSEN då förståelsen djupnade om att allt är som det är och att livet får bli som det blir. Då det till slut gick att bygga en bro över djupet – från acceptans till tillit - att våga lita på andra
FÖRÄNDRINGEN då insikten och villigheten växte, att våga göra annorlunda och leva på ett nytt sätt
LÄKEDOMEN som ärrvävnad och balsam över gamla sår. Den kom då tiden var inne och modet fanns att omfamna livet som en läkande kraft
Jag ser fram emot att få läsa boken. Jag kan aldrig helt sätta mig in hur det är att vara mamma till ett utvecklingsstört barn, däremot kan min förståelse öka ju mer jag läser om det. Och ju mer vi kan prata om det. Att lyfta fram det svåra, det annorlunda, gör oss mer ödmjuka. Kanske mindre rädda för det, för oss, okända. När jag läste Mauds första bok, "Freds bok", blev jag oerhört berörd. "Kan livet vara så här?" Det blev en omtumlande och otroligt nyttig läsning för mig.
Jag kan fortfarande inte sätta mig in i situationen, kommer aldrig att kunna, för jag är inte mamma till ett utvecklingsstört barn. Men, min förståelse har ökat och det är något jag är mycket tacksam över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar