Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro...
Tillbaka i vardagen. Mamma har legat på sjukhuset sedan i måndags. Idag får hon gå hem. Pappa ensam hemma. Nu blev han glad när jag ringde och sa att vi kommer klockan ett.
Och jag vet hur mycket det betyder för dem att jag finns i närheten. En trygghet. Ibland kan detta kännas aningen kvävande för mig. Ett stort ansvar som vilar på mina axlar. Mammas tårfyllda blick när jag kom till sjukhuset igår och orden: "Åh vad jag längtat efter dig den här veckan". Ångestfyllt när jag är långt bort.
Kanske är det så när man blir gammal, att ens barn är den stora tryggheten i livet. De som bär. Förlängningen av ens liv.
I eftermiddag packar jag om min väska och åker ut till sommarvistet. Och jag har sjukskrivit mig. Förkyld och värk. Tror att semestern talade om för mig hur jag egentligen mår. Det som jag försökt hålla borta under hela våren. Tack och lov för semestrar!
Livet går vidare. Och inom mig finns, trots allt, ett stort....
...lugn.
8 kommentarer:
Jag kommer så väl ihåg åren då vi åkte till Småland för att hälsa på mormor och morfar. Det var en resa på 50 mil enkel väg. När dom började bli gamla så stod dom vid vägkanten och vinkade så länge som dom såg bilen. Oj vad mamma grät. Jag tror hon hade en sån ångest när hon lämnade dom.
När morfar dog flyttade mormor upp till vårat samhälle, då ingen av hennes barn bodde i hennes närhet. Där fick hon bo drygt ett år innan cansern tog hennes liv.
Tänk vad många gånger jag önskade att dom skulle bo närmare oss.
Hoppas att din mamma mår bättre nu. Säkert är det så att hon ser tryggheten i dig nu. Jag tror som du att det blir så för många med åren.
Min mamma är inte där än, fortfarande är hon en trygghet för mig mer än tvärtom. Hoppas jag kan vara en trygghet för henne den dagen om det behövs, det är inte så lätt. Det är inte alltid så lätt att vara en trygghet, har tänkt på det mycket på sista tiden när det gäller dottern som man ju också vill vara en trygghet för.
Vad bra att du finns som trygghet för dina föräldrar. Det är nog inte så roligt att bli gammal alltid och ha barnen på annat håll, i sina egna liv. Men snart är vi där själva. Hu.
Jag var ganska ung när mina föräldrar dog... och det fanns en fördel med: jag orkade med mamma när hon blev senil och ensam.
För det tar på krafterna även om man gärna vill finnas där för dem.
Att känna efter är farligt... jag gjorde det för en vecka sen, och jag är trött än...
Hoppas att du snabbt känner dig bättre efter lite tid i sommarviste!
Jag tror nog att det är så där, att barnen blir en trygghet.
Jag råkade säga till farmor att jag hade försökt ringa mina föräldrar, men mobilerna hade varit avstängda. Jag sa det bara i förbifarten och hade aldrig gjort det om jag vetat hur upprörd hon skulle bli.
Pappa hade faktiskt lovat att hon skulle kunna få tag på honom om det var något.
Och då är hon ändå pigg och frisk och har haft både mig och min bror där i sommar...
Så vilsamt du skriver.
Som att sitta i en roddbåt och guppa iväg bland orden.
Gunnel: Ja så skulle noh jag också känna om de bodde långt borta. De har hjälpt oss mkt när barnen var små, med både det ena och de andra. Skulle kännas som ett svek om vi skulle lämna dem nu när de behöver hjälp.
Jämtlandstösen: Hon är matt och svag och har svårt att cceptera det. Nej att var sin mors trygghet är inte lätt. Det blir som ombytta roller. Och det kan stundvis bli krockar.
Amber: Ja vi är ju det. Kanske det man börjar inse nu.
Bloggblad: Ja inte kan man sticka under stol med att det är jobbigt och tar på ens krafter.
Jag tror det är bra att känna efter, för finns tröttheten behöver den åtgärdas, annars blir man sjuk. Så tror jag. Så vila på du!
Mossfolk: Ja tryggheten kan ibland bli lite väl påtaglig, så att säga. De klarar sig inte utan en. Och det är kanske inte alltid så bra. Därför tror jag att hemtjänsten behöver kopplas in så fort det visar sig behövas. En avlastning för oss anhöriga. Att våga säga nej och markera, annars kan man själv dränera sig fullständigt.
Elisabet: Tack ska du ha!
Det är en avvägning hela tiden när det gäller ansvaret för föräldrarna, tycker jag. Jag tror det är viktigt att sätta gränser hur mycket man orkar. Därefter får man hoppas att andra (läs kommunen) vill hjälpa till.. Om föräldern/föräldrarna vill det förstås...Det brukar också bli ett problem!
Skicka en kommentar