Jag fortsätter även följa sökandet efter lilla Engla. Mina tankar går till föräldrarna. Hur skulle jag själv känna i en sådan situation? Jag tänker på mina tre barn och sedan blir det alldeles tomt inom mig. Ovetskapen om var ens barn är känns alltför stort för att greppa, det värsta som kan hända tror jag. Så smärtsamt. Något som ingen skulle behöva uppleva. Oavsett vad som hänt önskar jag av hela mitt hjärta att Engla återfinns och familjen slipper leva i ovisshet.
Snön fortsätter dala utanför fönstret. Jag har nyss varit på promenad med Zazza och lekt i snödrivorna. När ska det bli vår? Det ser inte så lovande ut.
Just idag längtar jag till sommarens semester. En vecka vid havet, rena drömmen just nu.
Uppdatering söndag kväll: Nu är lilla Engla funnen. Tyvärr inte i livet. En cykeltur i det lilla lugna samhälle hon hörde hemma, blev slutet för en liten tioårig flicka. Hur hennes sista stund på jorden upplevdes, kan jag inte ens tänka på. Det gör ont i mig men hur ska det inte kännas för hennes familj och vänner?
Min tanke går till det lilla fridfulla samhället i Dalarna, där människor ikväll sörjer ett barn.
Må du få frid där du nu är lilla Engla.
8 kommentarer:
Tänker alltid på fallet i Sundsvall för många många år sedan. Det måste vara så jobbigt för hans föräldrar då andras barn försvinner, sår som rivs upp och svar som aldrig kommer.
Tänker alltid på det fallet vid nya försvinnanden ska det ju stå.
Fallet Engla är så sorgligt. Just det där med ovissheten...att inget veta..är hon vid liv eller....? Även om vi inte känner hennes familj så tror jag det är många av oss som har tankarna hos dom. Måtte fallet snart bli löst.
Semestertider...Skåne...blir det kanske ett besök i Ystad??
Det låter skönt med semester...snart är vi där så fort som tiden går
Vonkis: Ja det är så ofattbart och svårt att förstå.
Gunnel: Ja nu har de hittat henne och mannen har erkänt. Stackars människor! Just nu känner jag en stor uppgivenhet över mänskligheten. Ja tiden går fort och det är härligt att ha något att se fram emot. Ja Ystadsbesök blir det, hoppas E finns på plats då.
Arma föräldrar och syskon, ja, om hon har några!!
Hur kan människor bli så komplett tokiga att dom gör såna saker?
Och stackars mördarens mamma eller pappa och syskon.
Hur hemskt ska det inte kännas för dem?
// Jag är hemma ända fram till mitten av augusti, Eva ..-))
Om vi har svårt att förstå det... hur går man som anhörig vidare?
Ja, hur går man som mamma vidare? Och som anhörig? Hur mkt ska inte denna stackars mamma anklaga sig själv. Fy så grymt. Så ofattbart.
Jag läser och sitter här med tårar i ögonen...
Elisabet: Man kan ju undra vad han själv bär med sig för upplevelser? Sjuk är han, det är något som är tydligt. Mycket sjuk. Men då kanske vi kan ta "en sittning" vid någon trevlig restaurang nära havet?!
Panter: Exakt!
Annika: Ja det har jag också tänkt på, mamman som säkert anklagar sig själv för att hon lät Engla ta cykeln. Stackars människa.
Skicka en kommentar