Igår när jag letade gamla kläder i förrådet hittade jag min fiollåda ( ja den innehåller en fiol). Gömd bakom kartonger stod den där som en påminnelse från gångna tider.
Jag var 25 år och bodde på en liten ort i Västerbotten. Inget ont om små orter, om de har en folkhögskola där man kan utveckla sina konstnärliga ambitioner, vilket jag försökte mig på under ett år av mitt liv. Lättpåverkad som jag var föll jag för trycket. "Du måste börja spela fiol", sa en av de kurskompisar som jag umgicks mest med. "Självklart", sa jag och tog bussen till centralorten och köpte mig en fiol. Rakt av. Kompisen gick på kurs, sin första, och var ju redan en virituos på området. Det var polskor och gånglåtar för hela slanten och de skulle spelas på gehör. Jag minns fortfarande den första låt jag lärde mig spela, detta skedde under en kväll. Övriga boende i vårt hus förpassade mig och kompisen till gympasalen och där satt vi och gnekade på våra fioler. När kompisen åkte på sin kurskväll väntade jag med spänd förväntan på vad hon skulle lära mig följande dag. Efter ett halvår var min repertoar stor, minst tio låtar. Hur det lät vill jag inte ens tänka på. Under ett av loven åkte jag hem till mina föräldrar. På sängkanten i mitt rum övade jag flera timmar per dag. Inte ett ljud sa mina föräldrar, de tittade in lite då och då och log. I min enfald trodde jag att de log för att de tyckte de hade en musikbegåvad dotter. Så här i efterhand förstår jag varför de log! Men cred till dom som aldrig, inte en endaste gång, klagade.
Jag flyttade tillbaka till Jämtland och övandet fortsatte, jag gick dessutom en fiolkurs under ett halvår. Jag flyttade så småningom ihop med min blivande man och fiolspelandet avtog mer och mer. När vår äldsta föddes förpassades fiolen in i en garderob. Där låg den i tryggt förvar fram till den avgörande dagen. Den dag då fiolen skulle ställas undan för gott. Det var en dag när vår äldsta var ett år, jag kom på att det var dags för mig att introducera folkmusikens ljuva klang för dottern. Jag hann inte långt, bara några fioldrag: Dottern började gallskrika. Hon skrek så hon blev röd i ansiktet. Där satt jag och tröstade mitt stackars barn. När hon hade lugnat ner sig försökte jag mig på en låt i moll. Den stackars lilla ettåringens mun skrynklade ihop sig till ett russin och sen kom åter skriket. Det var då fiolen ställdes undan för gott. Jag ville inte bli skyldig till fler traumatiska barndomsupplevelser för vår dotter.
Min karriär blev kort men intensiv. Om vår äldsta tycker om folkmusik? Svar NEJ! Mitt intresse för genren svalnade också, ja det till och med avstannade helt.
Och jag kan bara be om ursäkt kära dotter, föräldrar, make och vänner. Jag förstod inte vad jag utsatte er för. Men jag lovar, det kommer aldrig mer att upprepas!
21 kommentarer:
Haha, jag har med plågat omgivningen med mindre vackert fiolspel fast då var jag bara runt tolv. Spelade t.o.m. en gång på stan och så här många år senare törs mina kamrater säga att nja... kanske hade det behövts lite mer träning före den uppvisningen.
Jaha ja :)
Mossfolk: Oj du var modig du! På stan skulle jag aldrig ha vågat spela. Kan hända var jag ändå lite självkritisk :-)
Att somliga kan göra en så trött
så till den milda grad
att alla tankar falla ner
som vissna blad.
Men tänk! I sällskap med en del
tänds tankar inom oss
som virvlar runt och gnistrar
så som glada tomtebloss.
Rachel Field
Eva! Med tanke på vårt samtal igår!!! Kram Maud
Maud: Ja så sant! Och jag är så glad över att få dela tomtebloss med dig! Kram!!
Aah! Vilken underbar historia. Det påminner mig om mitt pianospelande. Jag fick ett alldeles nytt piano av min pappa när jag fyllde åtta år (pappa som ska begravas idag....)Jag hade spelat på en gammal orgel ett par år och pappa tyckte det var dags att jag fick ett piano istället. Nåväl, jag spelade ganska flitigt några år både för pianolärare och med kör, men när arbetet och annat tog över fick pianot stå övergivet hemma hos mina föräldrar. När jag fyllde 50 tyckte pappa att det var dags att jag fick ta tillbaka pianot. Jag och han trodde jag skulle börja spela igen, men det tog sig inte mera. Härom året sålde jag pianot....
Ha det gott, Eva!
Smulan
Smulan: Men vad härligt att få ett piano men det är väl så, det kan vara roligt ett tag men om man inte har det där alldeles särskilda intresset, då "rinner det ut i sanden". Varm tanke till dig idag!
Precis som Smulan spelade jag också piano, men det blev slut med det när tonårshormonerna började snurra i kroppen. Det fanns inget tålamod kvar, helt enkelt. Men visst är det ändå roligt att vi fått prova på intstrument. Jag tror att man har behållning av att öva på att spela, även om det aldrig riktigt blir något av det.
Matilda: Ja visst är det härligt när man ser att man utvecklas, att det går framåt. Vilket det även gjorde med mitt spelande men, precis som för dig, tålamodet tröt till sist.
Min musikaliska karriär inleddes med dånande orgelspel på övervåningen, bara några meter från storasystrarnas rum. Att jag spelade psalmer på söndagmorgnarna, när dom ännu vilade i någon slags dvala efter dansen kvällen innan ..., uppskattades på intet vis. Det var mer hot om stryk ..,-)
Hahaha...kan inget annat än att skratta. Det låter som sagt inte vackert av fioler när någon handskas med den som inte bör. Jag har själv testat och vet. Hade några kompisar, då jag höll på med polskor, som envisades med att jag skulle minsann lära mig...pytt...dom drog öronen åt sig väldans fort. Likaså var ned med nyckelharpor...men den är då lättare att hantera bara fingrarna inte spretade så förbaskat :O)
Anonym: Jag gillar orgelspel men har ändå en viss förståelse för dina systrar:-)
Gunnel: Nej det låter inte bra. Nu för tiden tycker jag inte det låter så särskilt bra oavsett om du kan spela heller inte. Tror jag fått nog av den sortens musik. Fast nyckelharpa låter bättre. Har aldrig prövat själv.
Hehe, det var en mysig berättelse! Jag ser lilla dottern framför mig, med russimun...
Men du: kan du inte ta upp spelandet nu istället? Vem vet...du kanske kan bli en riktig virtuos?
Marskatten: Nej den tiden är förbi. En fiol är till salu!
Hahaha, ja tänk så det kan bli...Men du, gick du händelsevis på Edsbyns folkhögskola?
Madicken: Nej Edelvik. Har du gått i Edsbyn?
Nej, jag menade ju Edelvik!! Sökte både dit (hade farmor&mormor b.la i närheten)och till Vadstena och kom in på båda. Jag valde Vadstena. Undrar hur livet hade blivit om jag valt Edelvik...Jag var ju bara 18 år.
Madicken: Ja dessa val som man ibland undrar över. Jag trivdes bra på Edelvik, en trevlig skola. Vi var väldigt många långväga kursare där. Sökte även du till konsthantv.linjen?
Pappa spelade fiol ibland, men jag lärde mig aldrig att tycka om ljudet...
Själv plågade jag min omgivning med pianospel... rätt mycket under tonåren... Nu spelar jag bara när jag är ensam. Och jag spelar enbart för att öva till avslutningar och andra komp-tillfällen.
Ja, någon slags estetisk linje sökte jag till :)
Tänk vad avgörande ens val ändå är för om jag börjat där hade jag aldrig haft de barn som jag har...
Hahaha
Verkligen heder till dina päron som inte klagade. Fast har någon äldre än lilla barnet recenserat ditt spelande?
Bloggblad: Men piano låter ju i alla fall bättre, där kan du inte spela falskt. Falskt fiolspel (vilket det oftast är i början) är hemskt.
Madicken: Då var det nog samma som jag gick. Ja så där kan jag också tänka ibland. Om.....tänk vad små avgöranden kan bli betydelsefulla.
Vonkis: Ja det var mina föräldrar men de log som sagt, sa inte så mycket om mitt spelande. Maken var inte särskilt fötjust, men å andra sidan gillar han inte folkmusik.
Skicka en kommentar