Fiolen min

Igår när jag letade gamla kläder i förrådet hittade jag min fiollåda ( ja den innehåller en fiol). Gömd bakom kartonger stod den där som en påminnelse från gångna tider.

Jag var 25 år och bodde på en liten ort i Västerbotten. Inget ont om små orter, om de har en folkhögskola där man kan utveckla sina konstnärliga ambitioner, vilket jag försökte mig på under ett år av mitt liv. Lättpåverkad som jag var föll jag för trycket. "Du måste börja spela fiol", sa en av de kurskompisar som jag umgicks mest med. "Självklart", sa jag och tog bussen till centralorten och köpte mig en fiol. Rakt av. Kompisen gick på kurs, sin första, och var ju redan en virituos på området. Det var polskor och gånglåtar för hela slanten och de skulle spelas på gehör. Jag minns fortfarande den första låt jag lärde mig spela, detta skedde under en kväll. Övriga boende i vårt hus förpassade mig och kompisen till gympasalen och där satt vi och gnekade på våra fioler. När kompisen åkte på sin kurskväll väntade jag med spänd förväntan på vad hon skulle lära mig följande dag. Efter ett halvår var min repertoar stor, minst tio låtar. Hur det lät vill jag inte ens tänka på. Under ett av loven åkte jag hem till mina föräldrar. På sängkanten i mitt rum övade jag flera timmar per dag. Inte ett ljud sa mina föräldrar, de tittade in lite då och då och log. I min enfald trodde jag att de log för att de tyckte de hade en musikbegåvad dotter. Så här i efterhand förstår jag varför de log! Men cred till dom som aldrig, inte en endaste gång, klagade.

Jag flyttade tillbaka till Jämtland och övandet fortsatte, jag gick dessutom en fiolkurs under ett halvår. Jag flyttade så småningom ihop med min blivande man och fiolspelandet avtog mer och mer. När vår äldsta föddes förpassades fiolen in i en garderob. Där låg den i tryggt förvar fram till den avgörande dagen. Den dag då fiolen skulle ställas undan för gott. Det var en dag när vår äldsta var ett år, jag kom på att det var dags för mig att introducera folkmusikens ljuva klang för dottern. Jag hann inte långt, bara några fioldrag: Dottern började gallskrika. Hon skrek så hon blev röd i ansiktet. Där satt jag och tröstade mitt stackars barn. När hon hade lugnat ner sig försökte jag mig på en låt i moll. Den stackars lilla ettåringens mun skrynklade ihop sig till ett russin och sen kom åter skriket. Det var då fiolen ställdes undan för gott. Jag ville inte bli skyldig till fler traumatiska barndomsupplevelser för vår dotter.

Min karriär blev kort men intensiv. Om vår äldsta tycker om folkmusik? Svar NEJ! Mitt intresse för genren svalnade också, ja det till och med avstannade helt.

Och jag kan bara be om ursäkt kära dotter, föräldrar, make och vänner. Jag förstod inte vad jag utsatte er för. Men jag lovar, det kommer aldrig mer att upprepas!