lördag, mars 08, 2008

Vissa dagar känns som honung i hjärtat. Lena och milda med en fin sötma. En sådan dag är snart till ända. Kvinnodagen år 2008. Jag har inte firat den rent fysiskt, jag har arbetat. Och det känns som om något håller på att falla på plats. Tankar och idéer som plötsligt börjar ge resultat. Magvärken över en sinande ekonomi börjar så smått avta och jag inser mer och mer:

Man ska ta sina drömmar och sina förmågor på allvar. Det ger resultat, om än det kan ta tid.

Eftermiddagen tillbringades i en lägenhet vars golv jag lärde mig gå på. Vi har besökt vår son och hans sambo i deras nya lägenhet, där jag levde mitt första år. Min gamla mamma var med, tungt att gå alla trappor upp men jag såg hur rörd hon var när hon kom in i det som en gång var hennes hem. Hennes första egna hem, tillsammans med den man som är min pappa och som hon fortfarande lever tillsammans med.


Utsikt från deras vardagsrum, med Storsjön och Frösön som vy

Ikväll har jag mött kärleken, inte för egen del utan på sidan om. Så vacker och efterlängtad och jag kände mig berörd. Att efter många år äntligen våga möta kärleken, just den kärlek som tidigare varit förbjuden. Att möta och känna att den är tillåten, det måste kännas stort. Och den fanns i luften, just den känslan. Jag kan bara gratulera och önska lycka till.

Nu är det dags att "göra kväll", men honungskänslan kvar i mitt hjärta.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Vad härligt att ditt arbete, dina tankar kring hur du ska driva den egna verksamheten börjar ge frukt!
Önskar dig lycka till med din butik.

Jag kan tänka mig att det måste varit mycket speciellt för din mamma att komma tillbaka till sin första bostad...
Vilken vacker utsikt de har!

Du beskriver lite mystiskt om den kärlek du har betraktat som nu verkar får blomma ut, har den inte varit tillåten? Vackert och glädjande i alla fall, med kärlek som får lov att visas öppet med stolthet och lycka.

Kram och önskning om en bra söndag.

Evas blogg sa...

Marskatten: Tack snälla. Ja det har varit en del jobbiga känslor den senaste tiden men just vid såna stunder har jag lärt mig att inte ge upp. Allt tar tid att utveckla och ibland måste man våga stanna kvar, ta en tid av dålig ekonomi.

Ja de bor jättefint där längst upp. Tänkte på hur mamma slet med alla trappor när vi var små.

Det är en vän som nu träffat en fin partner. Nej det är inte alltid lätt, när man inte ingår i gängse mönster. Även där handlar det om att våga stå upp för den man är, då blir det bra i slutänden.

Tack detsamma till dig!

Madicken sa...

Honungskänsla :-)

Evas blogg sa...

Madicken :-) den känslan känns len i kropp & själ

Klimakteriehäxan sa...

Njut!!! Man vet aldrig hur länge man har varandra - dina föräldrar verkar ha varit lyckligt lottade, kanske är det ärftligt...

Bloggblad sa...

Honungskänsla... det låter gôtt! Och utsikten... går inte av för hackor!

Evas blogg sa...

Klimakteriehäxan: Så sant, så sant. Ja man kan alltid hoppas på det (ärftligheten).

Bloggblad: Ja dessa små stunder av honung bevarar jag i hjärtat. Ja utsikten är otrolig, och en stor balkong med just den utsikten. Söderläge med sol hela dagen.

UllaMona sa...

Honungskänsla...ett fint ord, det ska jag ta med mig.
Ha en skön dag i det underbara vädret vi har.

Evas blogg sa...

Ullamona: Tack detsamma till dig! Fast nog var det ett väldans slask ute idag? Gummistövlar hade suttit fint.

Elisabet. sa...

Dom kanske bor granne med Hasse ..,tänkte jag .. men kom ihåg att han ju bor i Ö-vik ..-)

Ja, senil kan man bli tidigare än man tror.

bollebygdsbo sa...

Tack för det hopp och glädje som två av meningarna i ditt inlägg gav mig.

Det jag syftar på är följande:
"Man ska ta sina drömmar och sina förmågor på allvar. Det ger resultat, om än det kan ta tid."

Jag blir glad när jag läser det.

Jag läser allt annat också och gläds med dig.

Evas blogg sa...

Elisabet: Ö som Ö. Inte lätt att hålla reda på.

Bollebygdsbo: Men så härligt att de gav dig hopp och glädje!
Tack för dina ord!

Anonym sa...

Så fint du har skrivit.

Det var nog många tankar som din mamma bearbetade där i lägenheten och så roligt det måste kännas att ringen är sluten.
Den utsikten skulle jag med kunna tänka mig att ha.

Evas blogg sa...

Gunnel: Tack! Ja det tror jag också. Dagen efter var hon arg och ledsen, på något helt annat. Jag tror att det var många känslor som fladdrade runt i henne, som hon inte kunde sätta ord på. Ja visst är utsikten fin?!