För sextio år sedan bodde en ung, vacker man i en lägenhet i centrala delen av vår stad. Fyra trappor upp bodde han i en tvårummare med stor balkong. Utsikt mot sjön och Frösön. I lägenheten under bodde en vacker ung kvinna inneboende. Nyflyttad i stan och lite blyg och osäker. Dessa två möttes i trapphuset. Hälsade på varandra som grannar gör. Men nog stannade deras blickar ovanligt länge när de såg på varandra! En dag tog den unge mannen mod till sig och bjöd den unga kvinnan på middag.
Som det ofta kan gå så blev dessa två förälskade. De planerade en framtid tillsammans. Gifte sig och fick två barn, en pojke och en flicka. De bodde i den lilla lägenheten, fyra trappor upp, till den yngsta var ett år. Då flyttade de till ett radhus. En epok i livet var slut.
Mannen på fjärde våningen, det är min pappa. Kvinnan i våningen under, är min mamma. Och i lägenheten bodde även min bror och jag. Vi flyttade när jag var ett år. Jag minns ändå huset starkt då vi hade vänner kvar där, som vi ofta hälsade på. Pappa och mamma lever fortfarande och har levt tillsammans ända sedan den dagen de flyttade ihop på fjärde våningen.
I lördags flyttade en ung man och en ung kvinna in i lägenheten på fjärde våningen. Deras första gemensamma hem. De är förälskade och planerar en framtid tillsammans, i lägenheten med den vackra balkongutsikten. Jag önskar dem varmt lycka till och hoppas de ska få lika många år tillsammans som vad mina föräldrar har fått.
Den unge mannen som flyttade in i lördags är vår son och den unga kvinnan är hans älskade flickvän. I den lägenhet där mina föräldrar stratade livet tillsammans ska nu även detta unga par göra samma sak.
Cirkeln är sluten.
14 kommentarer:
Men ååååå, så härligt!
Lycka till från mig med !
Ååååå vad det värmer i hjärtat..när jag läser vad du skrivit!
Elisabet: Ska hälsa :-)
Ullamona: Ja visst är det lite märkligt?
Vet du Eva...jag sitter här och ryser. Vilken härlig berättelse. Önska dom ett stort lycka till ifrån mig
ååååååå, jag ryser när jag läser ditt inlägg....
Gunnel: Ja visst är det härligt?
Marskatten :-)
Ja, tänk att det kunde bli så, samma lägenhet, förstår att det måste kännas mycket speciellt:-) Och väldigt fint!
Jämtlandstösen: Ja det känns mkt speciellt, särskilt för mamma o pappa. Hopppas på att de orkar ta sig upp för alla trappor för att hälsa på det unga paret.
Så underbart härligt det låter.
Moster mjölgumpa: Ja visst gör det? Nästan så man inte tror det är sant.
Låter som ett ämne för en liten novell. Eller novellfilm. Hur fint som helst.
Ingela: JA! Vilken bra idé!
Så romantiskt. Vi hoppas att det sitter en massa lugn och harmoni kvar i väggarna.
Du vet ju hur mina föräldrar och jag flyttat över hela landet under många år - men när vi satte ner våra bopålar, maken, jag och barnen, blev det i den stad där mor och far träffades för över 60 år sen. Känns också rätt märkligt.
Bloggblad: Ja det är också märkligt. Ibland undrar man hur det blir som det blir.
Skicka en kommentar