Vackert julfönster hos goda vänner
December kan vara en tid av stress och krav. Jag har försökt att släppa så sådant detta år. Det känns viktigt att även ta tillvara på stunder av gemenskap. Igår var det mycket att göra i butiken, nu menar jag inte den julrusch som råder i de stora varuhusen, utan utifrån de mått som min lilla butik kan mäta sig med.
När kvällen kom var jag ordentligt trött. Egentligen för trött för visitkväll. Men gamla vänners inbjudan är svår att tacka nej till, för det är något visst med de vänner man haft sedan barndomen. Och visst, det blev en så fin och gemytlig kväll. Gott att äta, god glögg att dricka. Kaffe och julkakor. Prat och skratt. De timmar som skulle bli få förvandlades snabbt till sju! Och jag kände en värme i mitt hjärta, tack och lov för dessa vänner! En stor och varm trygghet i livet. Vi har känt varann så länge, i glädje och i sorg har vi slutit upp.
Igår var det glädje. Ainbusk Singers sjöng Stilla Natt för oss och visst var den stilla, när vi till sist åkte hemåt igen och....
...Rådhusgranen spred sitt milda blå ljus över staden.
8 kommentarer:
Blå gran?!
Jaa ... det är till att vara innovativ ...
Cecilia: Den är så vacker! Det hänger änglar i den också.
Vilken annorlunda gran...den ser lite läcker ut. Även om jag är den här personen som inte gillar kulörta lampor...men ibland kan det vara fint.
Gamla goda vänner ska man vara rädd om. Jag umgås inte med de mina men när vi väl träffas så har vi så himla trevligt.
Gunnel: Jag gillar egentligen inte kulörta lampor när det är många olika men den här grannens blåa färg är SÅ vacker. Jag umgås heller inte så ofta med mina gamla vänner, men vi ses ibland med eller utan våra män. Igår var det med.
Jag tycker också att den blå granen är väldigt fin, när jag tittade närmare på den såg jag att det hängde fullt med vita änglar...,-)
Ullamona: Ja visst är den fin?!! Och änglarna är hur söta som helst.
Alla jag känner och jag själv också tycker att man får allt mer ont om tid för samvaro med vänner. Visst är det konstigt? Och synd?
Ingela: ja det är en märklig tid vi lever i, det känns ibland som om tid för gemenskap inte finns. Vi jobbar och stressar och orken tryter. Men vad är det vi vill med allt vårt gnetande? Tror det är en fråga som vi behöver ställa till oss själva ibland.
Skicka en kommentar